Det råder nog ingen tvekan om att Tony Blairs självbiografi som släpps i dag är en av årets största publicistiska händelser. Inte sedan Margaret Thatcher offentliggjorde sin version av sin premiärministertid tre år efter att hon detroniserats år 1990, har en brittisk politisk biografi skapat sådana förväntningar.
Tveklöst har Tony Blair varit en politisk gigant och den mest framgångsrika av Labourpartiets premiärministrar sedan införandet av rösträtten. Blair skapade New Labour i syfte att kombinera ekonomisk tillväxt med social rättvisa. Han bringade John Majors fredsprocess på Nordirland till ett lyckligt slut. Hans internationella engagemang gav honom en avgörande roll för att skapa fred i Kosovo och Sierra Leone. Vidare ledde Tony Blair Storbritannien under ett decennium av exceptionell ekonomisk tillväxt. Liksom Margaret Thatcher vann han tre val i rad och liksom henne hjälptes han av att oppositionen inte kunde göra honom rangen stridig.
En annan intressant likhet är det speciella förhållande som rådde mellan 10 Downing Street och Vita Huset under både Thatchers och Blairs regeringsperioder. Samtidigt måste en viktig skillnad lyftas fram. Margaret Thatcher avslutade Falklandskriget som vinnare och fick hemmaopinionen med sig. Tony Blairs kompromisslösa engagemang under Irakkriget har varit lindrigt sagt kontroversiellt.
Bokens styrka är att den är välformulerad och koherent. Här målas bilden av en djupt religiös, fint bildad, blixtrande intelligent ledare med internationell säkerhet och fred som sina främsta rättesnören. Ändå hade man som läsare önskat sig en mer övertygande skrivning av några kritiska faser i Tony Blairs karriär.
Varför blev Tony Blair politiker överhuvudtaget? Liksom flertalet premiärministrar tog han examen vid Oxforduniversitetet men försökte sig på en karriär som rockmanager direkt efteråt. Det politiska intresset kom senare. Säkerligen spelade mötet med hans extraordinära hustru Cherie – blivande domstolsadvokat – en viktig roll, men jag saknar ett verkligt övertygande skäl till att han gav upp tanken på att som det hette i Oxford vid den tiden ”take up a profession”.
Boken understryker att Tony Blair tidigt insåg faran med den muslimska fundamentalismen och den potentiella terrorvåg som hotade att lamslå västvärlden. Förvisso har Storbritannien tillgång till en av världens mest kompetenta säkerhetstjänster, men Tony Blairs styrka låg i hans förmåga att öppna ögonen på politikerkolleger både utom och inom Storbritannien.
I memoarerna framgår att han förblir bergfast övertygad om att kriget i Irak (och även i Afghanistan) varit rättfärdigt. Men boken lyckas inte räta ut alla de frågetecken som krigsplaneringen och framförallt bristen på efterkrigsplan väckte.
En ständig följetong som läsare av brittisk press kunnat följa är den hatkärlek som rått mellan Blair och hans efterträdare Gordon Brown. Bortsett från en del anekdotiska avslöjanden är det fortfarande svårt att begripa varför inte Blair helt enkelt gav Gordon Brown silkessnöret tidigare.
Blair måste insett att, ehuru Brown var en kompetent finansminsiter, var han sannerligen inget ”Prime ministerial material”. Ett intressant avslöjande i helgens Sunday Telegraph visste berätta att Tony Blair och George Bush i hemlighet drog upp långtgående planer för att stoppa Gordon Brown som Blairs efterträdare för att istället bana väg för Blairs egen favorit – David Miliband.
Mycket är således inte vad som synes ske och man lägger ifrån sig Tony Blairs biografi stärkt i uppfattningen att Storbritannien inte bara bjuder på storartad politisk underhållning utan till skillnad från så många andra europeiska länder faktiskt rekryterar sin intellektuella och topputbildade elit till det politiska hantverket. Att ha blivit dess primus inter pares är inget dåligt eftermäle för Tony Blair när han nu fortsätter i sin nya roll som internationell fredsmäklare.
Tony Blairs biografi släpps på svenska den 5 november med titeln Mitt liv, min resa (Albert Bonniers förlag).