Harrie som Prometeus och Mefistofeles

I dessa dagar - då tidningen Expressen har så svag tilltro till sitt eget budskap att man t o m på löpsedeln skyltar med att en ny film ur en engelsk deckarserie varje vecka erbjuds tidningsköparen - kan det vara uppfriskande att göra en tidsresa bakåt till tidningens ungdomsår. Expressens första historia och dess huvudredaktör Ivar Harries plats i 1940- och 1950-talets kulturdebatter har nämligen blivit föremål för en avhandling av presshistorikern Kristoffer Holt, framlagd i går eftermiddag vid Linköpings universitet.

Holt har studerat Ivar Harries insats som publicist, inte minst som organisatör och ideolog vid Expressen. Studien innehåller dock en ganska omfattande teckning av Harries gärning i stort, från 1920-talet till ett gott stycke in på 1960-talet. Efter att ha läst avhandlingen kan jag därför tycka att den tidsavgränsning till perioden 1944-1960 som anges i undertiteln är alltför snäv.
Harrie studerade i Lund under det tidiga 1920-talet, som har beskrivits som en "litterär guldålder" för detta universitet. Kring tidningen Lundagård (grundad 1920) samlades förutom Harrie personer som Hjalmar Gullberg, Frans G Bengtsson, Karl Ragnar Gierow, Ingvar Andersson och Sigfrid Lindström.

I Lund fick Harrie inte bara sin publicistiska skolning; han förvärvade dessutom en gedigen humanistisk skolning under Claes Lindskogs, Einar Löfstedts och Martin P:n Nilssons färlor. Den enskilde lärare som utövade störst inflytande på Harrie var visserligen filosofen Hans Larsson, men han valde att gå vidare med studier i klassisk fornkunskap och grekiska. Någon doktorsgrad blev det dock aldrig, men väl licentiatexamen (och ett hedersdoktorat 1969). Han rekryterades av Torgny Segerstedt till Göteborgs Handels- och Sjöfarts Tidning 1926, varefter han året därpå debuterade som essäist. Innan 1920-talet var över hade han fått plats som litteraturkrönikör vid AB Radiotjänst. Redan när han framträdde som publicist framstod han, menar Holt, som "en bildningsaristokrat, en mandarin med studentmössa och licentiatexamen".
År 1940 utsågs Ivar Harrie att efterträda Torsten Fogelqvist som kulturredaktör på Dagens Nyheter. Samarbetet med Sten Dehlgren och Leif Kihlberg flöt inte utan komplikationer. Tidningsledningen följde i princip samlingsregeringens försiktiga linje gentemot de krigförande diktaturerna i Europa, medan Harrie förordade en mer uttalat antinazistisk hållning. Harrie hade stöd av ägarfamiljen Bonnier, som rentav undersökte möjligheten att avsätta Dehlgren. Krigsutvecklingen gynnade Harries sak; ju närmare Tyskland kom det slutliga nederlaget, desto mindre riskabelt var det att öppet kritisera nazismen.

Harries principfasta antinazism bidrog, tillsammans med han gedigna bakgrund, till att han blev ett naturligt redaktörsval när DN i november 1944 sjösatte de planer man länge haft om att starta en kvällstidning. Av Holts skildring framgår att hans övergång till Expressen föregicks av ett visst vankelmod. Han kände tveksamhet om hans inställning och arbetssätt skulle passa vid en kvällstidning, samtidigt som han uppenbarligen betraktade det som en utmaning att göra en seriös kvällstidning. Även om det var kulturen och den seriösa idédebatten som han främst ägnade sig åt slöt han helhjärtat upp som försvarare av sin tidning när kvällstidningsjournalistiken utsattes för hårda angrepp i början av 1950-talet.
För att uppväga behovet av ett visst sensationsmakeri, nödvändigt för att locka lösnummerköpare, underströk Harrie behovet av en stark och självständig kulturredaktion. Det var kulturen som skulle ge Expressen en särställning gentemot konkurrenterna och därmed utgöra ett konkurrensmedel. Han ville därför ha längre och ingående artiklar om konst, teater och skönlitteratur. Detta ledde till vissa spänningar mellan honom och medgrundaren Carl-Adam Nycop, vilket delvis förklarar varför han under 1950-talet alltmer drog sig undan från redaktionen. Åke Lindström övertog i praktiken ansvaret för kultursidan, men snart tillsattes Hemming Sten med uppdraget att popularisera kultursidan, trots att Harrie formellt kvarstod som redaktör.

Denna svåra balansakt - föreningen av tron på den klassiska bildningen med de hänsyn som tidningsmannen måste ta till kommersiella aspekter - är något som genomsyrar Harries gärning. Hans hållning var konsekvent, även när den var inopportun. Han anklagades för att upprätthålla "aristokratiska publicisttraditioner" och hans försvar för de humanistiska ämnena i skolorna betraktades i början av 1960-talet som reaktionärt och nattståndet. Under våren 1962 diskuterades bildningsidealen i den framtida skolan. Per Ahlmark och Gunnar Trygg angrep latinets och historieämnets ställning. Undervisning i "döda språk" och "äldre historia" borde, menade de, stå tillbaka för mer nutidsorienterade ämnen, t ex samhällskunskap. Kurt Samuelsson gick ännu längre och ville ta bort latinet helt och hållet. Bengt Nerman angrep i Demokratins kultursyn folkbildare av Harries typ, vilka framträdde som försvarare av en elitistisk kultursyn.

Kristoffer Holts avhandling är högst läsvärd och lämnar en god vägledning till Harries publicistiska gärning. Bredden är avhandlingens styrka, men på sitt sätt också dess svaghet. Eftersom källmaterialet - kulturartiklar, kommentarer och inlägg i olika debatter - i sig har en ganska spretig karaktär är det ofrånkomligt att texten ibland blir något refererande och får karaktär av översikt. Kejneaffären, rättsrötan, sexualdebatterna, tredje ståndpunkten, diskussionerna om kristendomens ställning med mera är sedan tidigare ganska väl kartlagda. Som avhandlingens starkaste och mest intressanta kapitel betraktar jag Publicistik och offentlighet, som innehåller förtjänstfulla analyser av Harries egen uppfattning av rollen som publicist. En god sådan skulle, menade han, på en gång vara både en Prometeus och en Mefistofeles, dvs dels en förnuftets talesman och maktens granskare, dels sträva efter att avslöja obekväma sanningar. Harrie sitt bästa för att leva upp till dessa ideal.

Harrie som Prometeus och Mefistofeles

Igår disputerade idéhistorikern Kristoffer Holt på en avhandling om Ivar Harries insats som publicist. Studien är främst ägnad hans tid som chefredaktör på Expressen, skriver Carl Frängsmyr.