Heidenstams liv och leverne

Med glad förväntan får jag i händerna en stor volym av Per I Gedin. Han började som konsthistoriker och blev sedan under en livstid bokförläggare och chef för Wahlström & Widstranns förlag. På senare år har han själv blivit författare. Flera böcker handlar om samspelet mellan författare och förläggare, en biografi skildrar föräldrarna Lena och Georg Gedin, och för tre år sen utgav han ett äreminne över Karl Otto Bonnier, Litteraturens örtagårdsmästare. Nu ligger framför mig en biografi över Verner von Heidenstam, Ett liv, imponerande till både omfång och innehåll.Har får vi besked om hans långa liv (1859-1940), om hans släkt och vänner, hans många fruar och konkubiner, hans böcker och litterära fejder. Många kolleger får egna kapitel - Strindberg, Ellen Key, Levertin, Fröding. Och Selma Lagerlöf nämns 40gånger. Jag kan inte referera alla dessa fängslande utredningar, det skulle kräva ett helt nummer av UNT. Men jag hänvisar läsarna till den redogörelse för förhållandet Strindberg-Heidenstam som Bo-Ingvar Kollberg gav i UNT den 11 ds. Själv väljer jag Heidenstam-Fröding, ett ämne där jag är en smula hemmastadd.Gedins kapitel om de båda diktarna är en spännande berättelse. Heidenstam hade debuterat 1888 och följande år skriver Fröding till en av sina systrar: "Den enda av de unge skalderna jag sätter något värde på är en som heter Verner v Heidenstam, vilken icke är rätt klok, men i alla fall mäktig en viss oförskämd originalitet." När Fröding själv utgav sin första diktsamling 1891, insinuerade en recensent att han hade tagit intryck av Heidenstam, och Fröding erkände att detta var "till en viss grad riktigt. Det är han som har lärt mig att det går an".I september 1894 övervinner Fröding sin blyghet och skriver till Heidenstam. En brevväxling blir följden och resulterar inte bara i titelbortläggning utan även i en inbjudan från Heidenstam till både Fröding och hans syster Cecilia till bröllopet med Olga Wiberg på ön Blå Jungfrun i Kalmarsund 1896. Där utbringade Heidenstam en skål för Fröding, "Sveriges mest populäre diktare", som Fröding besvarade med en skål för "Sveriges störste diktare".Detta torde Heidenstam ha uppskattat.Men sommaren 1896 var lång. I augusti samlades en rad av konstens och litteraturens snillen på Sandhamn: konstnären Acke, Albert Engström, Birger Mörner, alla med fruar, och förstås Verner och Olga von Heidenstam. Detta var nog enda gången Fröding på närmaste håll umgicks med samtidens stora snillen inom konst och litteratur. Alla tycks ha bevarat veckorna i Sandhamn i ljusaste minne. Därtill bidrog säkert att vännerna skrev en ABC-bok till Birger Mörners dotter Marianne. Men den blev olämplig för en liten flicka. Under bokstaven M läste man: "Mormor kallar man den mamma, vilkens dotter gjort detsamma." Tyvärr vet man inte vem av de församlade diktarna som har skrivit vad.Men allt var inte ljust och glatt på Sandhamn. Heidenstam beskriver Fröding som en "komplett erotoman". En dag kommer ett brev från Frödings bokförläggare, Albert Bonnier, som föreslår att Fröding skall "låta några rader i dikten En morgondröm undergå enomprövning och eventuell retuochering". Heidenstam grep korrekturet till Frödings tredje diktsamling Stänk och flikar och deklamerade flera av dikterna - enligt samtliga vittnen även En morgondröm. Under åtalet mot just denna dikt ett par månader senare försäkrade Heidenstam att han bara hade ögnat igenom korrekturet ett ögonblick mot Frödings vilja. Detta svek medförde en brytning mellan två av våra främsta poeter, och det är med all rätt Gedin fastslår att Heidenstams dikt vid Frödings död 1911 - den heter Gustaf Frödings jordafärd och sjöngs av O D vid Frödings begravning - är ett uttryck för hans skuldkänslor efter sveket mot Fröding 15 år tidigare.Men Selma Lagerlöf? Hon och Fröding var släktingar - låt vara på långt håll. De var också värmlänningar. Men de träffades bara en enda gång, en sommardag 1881 hos hand farbror Bengt på Öjerviks herrgård vid Fryken. Mötet tycks inte ha stimulerat till närmare bekantskap, så uttryckte sig Siri Fröding-Torgny (Bengts dotter), när jag besökte henne på Wallingatan i Uppsala i början av 1950-talet. Selma Lagerlöf skriver hösten 1896 om åtalet mot Fröding, att hon "sett för många av hans släkt för att lita på honom som människa." Hon syftar på de dånande fylleslag på värmländska herrgårdar, där Frödings farbröder söp rejält och dansade omkull damerna.Hur reagerade Selma vid åtalet mot Fröding? Hon skriver till sin väninna Sophie Elkan (12 oktober 1896): "Jag läser inte boken och inte utdraget. Det är alls ej bra för mig och när något är så uselt, så behöver jag inte."När en bok omfattar 673 sidor, händer det att man drar en suck av lättnad, när man kommer till slutet. Men det gäller inte boken om Verner von Heidenstam. Snarare tänker man: Är den redan slut?