Hela havet stormar

Med en äldre, bildad herres säkerhet och överblick har John Julius Norwich tagit sig an Medelhavsområdets historia, skriver Torsten Örn.

Litteratur2007-02-24 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
John Julius Norwich - Lord Norwich för att vara formellare - är son till Churchills politiske vapendragare Duff Cooper och skådespelerskan Diana Cooper och har efter en kort lärotid i Foreign office skrivit böcker om normannerna i Syditalien, om Venedig och om Bysans, som hör till de bästa man kan läsa. I många år har han också varit ordförande i den brittiska stödföreningen för Venedig "Venice in Peril". Han har nu höjt ambitionsnivån och skrivit en 600-sidig bok om hela Medelhavsområdet The Middle sea: A history of the Mediterranean.

Det skadar inte att veta ett par saker innan man ger sig i kast med den digra volymen. Det är ingen systematisk lärobok. Inte heller presenteras några nya forskningsrön. Norwich skriver främst om det som roar honom mest. Det innebär stark tonvikt på senmedeltiden, där just Sicilien, Venedig och Bysans är viktiga spelplatser. Det är en litet gammaldags historiesyn som präglar författaren. Alltså mycket om krig och kungar. Sådana har ju också förekommit i ovanligt rikligt mått i Medelhavsområdet alltsedan faraonerna.
Det är heller inte att ta fel på att det är en europé med kristen förankring som skrivit boken. En turkisk eller arabisk författare skulle fördelat tyngdpunkterna på ett helt annat sätt. Efter drottning Kleopatra figurerar södra och östra Medelhavsstränderna egentligen bara när europeiska intressen kommer in; korstågen, Napoleons erövring av Egypten, Suezkanalen och Lawrence av Arabien under första världskriget. Så mycket mer om Grekland, Italien och även Spanien. Cypern och Malta ej att förglömma. Inte bara europé utan britt, bör man precisera. Vem skulle annars ägna ett helt kapitel åt hur Gibraltar överlevde en belägring på 1780-talet?

Har man detta i minnet kan man avnjuta boken för vad den är. Ett härligt färgsprakande panorama över en del av världen som länge varit central för allas vår kulturutveckling och aldrig upphört att fascinera senare generationer. Författaren börjar i stort sett med Trappstegspyramiden i Saqqara 2686 f Kr och för fram sin skild­ring till Versaillesfreden efter förs­ta världskriget med det osmanska väldets styckning. Att föra framställningen till dags dato skulle krävt en lika tjock volym till, menar Norwich. Man tror honom gärna när man tänker på and­ra världskriget, avkolonialiseringen och Palestinakonflikten.

Norwich skriver med en äldre bildad herres överblick och säkerhet. Han tvekar inte att tävla med Clio i sina domar. Det bör ha varit rätt roligt att leva på Kreta under minoisk tid, förkunnar han glatt, apropå tidens bruksföremål. Aristoteles var en enastående reaktionär intellektuell, får vi läsa. Korstågen fördöms uppifrån och ner. Mest tycks de ha rekryterats av grälsjuka baroner och slödder typ fotbollshuliganer. Särskilt olyckligt var naturligtvis det Venedigledda fjärde korståget som krossade det ortodoxa väldet i Konstantinopel i stället för det muslimska i det heliga landet. Spanien hade mått bättre om hertigen av Lerma, som styrde och ställde på 1600-­talet, aldrig hade blivit född, utbrister han. Det är många generaler och amiraler som Norwich ställer inför sin krigsrätt.

Även om Venedig är hans skötebarn, försummar han ingalunda att understryka vilken roll också andra norditalienska städer - Florens, Genua, Milano, Bologna m fl - spelat för den europeiska civilisationens
framväxt.
Betecknande för sin generation och för vår tid drar han med särskilt gillande fram de länder, där olika kulturer kunnat existera sida vid sida. Sicilien på normannernas och Hohenstaufernas tid. Spanien före fördrivandet av judar och "moriscos", det vill säga formellt omvända muslimer. Naturligtvis spelar diverse påvar en viktig roll i framställningen. Många händelser med allmänkulturell färgning dammas också av. Den ­sicilianska aftonsången 1282 till exempel som Verdi odödliggjort i sin opera, amiral Nelson och Lady Hamilton i Neapel på 1790-talet, Lord Byrons död som grekisk frihetshjälte i Missolonghi 1824 och det påstådda sambandet mellan Aida och Suezkanalens öppnande 1869.

Norwich är inte bara kammarlärd, han är också en flitig resenär i Medelhavsområdet. Det innebär att läsaren får talrika hänvisningar till vad som alltjämt finns att se och beundra, vart konstskatter tagit vägen och hur olika saker kan uppfattas i dag jämfört med när det begav sig.
Som framgår bjuder Norwich på god bildad läsning för den som vill återuppliva vad man till äventyrs en gång fått lära sig eller som förbereder en egen expedition till något Medelhavsland. Sådana besökare välkomnas av författaren. Däremot suckar han uppgivet över att tidigare epokers stolta krigs- och handelsskepp på Medelhavet nu i stor utsträckning ersatts av osköna kryssningsfartyg för massturism. Har man sett sådana skymma Dogepalatset i Venedig är det inte svårt att instämma.
EN NY BOK
John Julius Norwich
The Middle sea: A history of the Mediterranean
(Chatto & Windus)