Hellenismen omvärderad

Om vi liknar historien vid en flod som rinner från det förflutna mot framtiden kan vi lätt konstatera att flödet är allt annat än jämnt och likformigt. Krig och revolutioner markerar brott och kast som berör hela kulturen. Höjdpunkter växlar med långa dalsänkor. För antikens lärde rörde sig det historiska förloppet cykliskt i fyrtakt: guld-, silver-, brons- och järnåldrar avlöste varandra. I modifierad form lever denna föreställning kvar såtillvida att vi än i dag talar om kulturella guldåldrar följda av nedgång och förfall. Med detta sätt att se omfattar den grekisk-romerska antiken två guldåldrar: den attiska under 400-talet f. Kr. och den romerska under den första kejsartiden. Den mellanliggande perioden brukar kallas hellenismen och har av eftervärlden fått betyget Med tvekan godkänd.

Men historiska värderingar är inte eviga och orubbliga. Som ett led i den postmodernistiska relativiseringen av traditionella normer har hellenismen på senare år funnit flera lärda försvarare och till dem sällar sig i år den produktive Sture Linnér. Från Alexander till Augustus: En glanstid i antikens kultur, heter hans senaste bok som slår ett slag för hellenismen och framhäver drag den har gemensamt med vår egen samtid. En "missförstådd epok" kallar han den och tecknar dess politiska bakgrund och dess insatser på de olika vetenskapernas och konsternas områden. Linnér skriver som vanligt ledigt och behagligt med stimulerande utvikningar till ett vidsträckt associationsfält, inte minst svensk odling från 1700-talet och framåt.

Det är en vacker bok tryckt på tjockt blankt papper som gör de många färgillustrationerna rättvisa. Av de cirka 300 sidorna täcks en tredjedel av bilder. Några av dem är välbekanta och ofta reproducerade, t. ex. den huvudlösa marmorstatyn av Nike från Samotrake, medan andra, som de vackert fotograferade naturscenerierna, känns fräscha.

Linnér är inte främmande för tvärsäkra påståenden och svepande karakteristiker. Kapitlet Litteraturhistoria och filologi börjar så här: "Alexandrias lärde återställde de grekiska klassikerna i deras rätta skick efter de förvanskningar som avskrivare utsatt dem för under seklernas gång". I själva verket har vi ingen aning om till exempel Iliadens eller Odysséens "rätta skick" eftersom alla äldre handskrifter försvunnit; huruvida dessa var "rätta" i förhållande till den bakomliggande muntliga traditionen är ytterligare en obesvarbar fråga. Ett långt avsnitt ägnas komediförfattaren Menandros vars verk till över 90 procent försvunnit, vilket inte hindrar Linnér från ingående beskrivning och värdering av hela hans oeuvre samt avslöjande av "hans innersta hemlighet" via en sentens som traderats till oss endast via den romerska dramatikern Terentius: "Jag är människa och intet mänskligt är mig främmande".

Över huvud taget drar sig Linnér inte för att ta till stora ord och hans stil överflödar av superlativa hyllningar av både levande och döda. Så bekänner han att han "helt nyligen skakats ända in i sitt innersta av [Katarina Frostensons] Ordet, där hennes text och Sven-David Sandströms musik svindlande skönt förenats i ett sakralt verk".
En förklaring till det höga tempot i den inte längre så unge Linnérs produktion ligger i hans metod att återanvända tidigare publicerat material. Två av de hellenistiska författare som beretts störst utrymme i hans nya bok är epikern Apollonios från Rhodos och pastoraldiktaren Theokritos. Den förres Argonautika utkom för två år sedan i översättning av Ingvar Björkeson med en lång inledande essä av Linnér av vilken långa stycken ordagrant inarbetats i årets bok. Året dessförinnan gav Björkeson ut sin tolkning av Theokritos likaledes med en utförlig inledning av Linnér som nu reproduceras delvis ordagrant. Ordbehandlaren är i sanning ett smidigt instrument.

Från Alexander till Augustus utgör ett märkligt mellanting mellan lärd forskningsöversikt och bläddervänlig coffee-table-bok, flyhänt och engagerande skriven. Om Linnérs värdering av hellenismen kan man för all del ha olika mening. När Nietzsche i sin avhandling om den grekiska tragedins födelse ur musik kommer till Sokrates och Euripides ser han urartningens begynnelse, där på tröskeln till hellenismen. Enligt Nietzsche låg den grekiska guldålderns hemlighet i dess religiöst tragiska livskänsla buren av musik. Linnér instämmer såtillvida att han framhåller urvattnad religiositet och musikalisk tillbakagång som utmärkande drag i hellenismen, kanske även i vår egen tid. Om detta är bra eller dåligt må vara en smaksak.

Hellenismen omvärderad

Sture Linnérs bok om antikens kultur utgör enligt Staffan Bergsten ett mellanting mellan forskningsöversikt och bläddervänlig coffee-table-bok.