Hembygden får något demoniserat över sig

Linköping har sin Mons Kallentoft, Göteborg sin Åke Edwardson, Maardam sin Håkan Nesser och Stockholm, ja hur många som helst. Många orter har sin egen författare av spänningsromaner. Uppsala borde ha fler än ”bara” Kjell Johansson.

Två som tar upp handsken i den kampen är Pontus Wikner som just kommit ut med Låsta lusthus, uppföljare till debuten Löparen, och Göran Danielsson Hjertstedt som debuterar med Bagarbograven.

Pontus Wikner lyckas få med många trådar i sin deckarväv. Här finns en skum välgörenhetsorganisation som utpressar högt uppsatta politiker och makthavare, organiserad brottslighet, pedofiler, en dunkel sexklubb, maktmissbruk, korruption och förstås ond bråd död. Det startar med att en flicka hittas mördad i Björklinge, och Uppsalapolisen får utreda med kriminalinspektör Gibson i ledningen. Det är en tät historia som innehåller en del överraskningar på väg mot upplösningen, inte minst finns en dos samhällskritik inbyggd. Det märks att Wikner har blivit mer driven sedan sist. Hans erfarenhet som polis på fältet bidrar också till att han får en hög dos av autencitet i sin bok.

Hjertstedt fick idén till sin bok när han arbetade som guide på Skoklosters slott och det är också här det första dödsfallet konstateras. Kriminalinspektör Marita Good, en uppfriskande bekantskap i den stora samling av fiktiva poliser som vi nu har i landet. Härligt hetlevrad med en komplicerad personlighet håller hon intresset uppe i den ibland mer än önskvärt snåriga intrigen. Hjertstedt är kompositör i vanliga fall och kanske har han gjort historien mer komplicerad än vad som egentligen behövs. I botten är det en riktigt bra historia och han visar vilken flyhänt berättare han är. Den utlovade fortsättningen kan bli något att se fram emot, om han håller sig i lite stramare tyglar.

Gemensamt för båda böckerna är att det är extra roligt att orientera sig i den närmaste hembygden, som får något demoniserat över sig när den förses med lite extra spektakulära brott. Gemensamt är också att än så länge har de författarna en bit kvar till de stora namnen på den mångbefolkade svenska deckarhimlen.