Hjärtefrågorna i fokus

Det har alltid funnits ett stråk av rättrådighet i Barbara Voors författarskap, en rättrådighet som inte är riktigt modern. Ironi, svärta och perversion går hem bättre i litteraturen i dag än godhjärtade gestaltningar av snälla människors problem — kanske inte hos publiken men definitivt hos kritiken.Vi som vill vara djupa inbillar oss ju gärna att snällhet är ytligare och mer tillgjort än elakhet, att det mörka i en människa är mer äkta än det ljusa, att en kall blick ser mera än en varm. "Marängsviss" skrev en recensent följaktligen om Voors nya roman. Det är ett omdöme som jag har svårt att förstå.Förringande trevlighetVisserligen har Voors ibland, i tidigare böcker, haft en rent språklig tendens att fluffa till narrationen, genom att stora katastrofer hanteras med förringande trevlighet medan bagateller framställs som stora katastrofer. En ansats till det finns i början av Mina döttrars systrar: "En människa bär vad hon måste, tills ryggen eller psyket brister och vi finner oss ligga sömnlösa inför ljusmönstret i ett hotellrums tak och inser att inget blir som förr."Hallå! När psyket brister under omänskliga bördor, då tar det sig faktiskt värre och mer komplexa uttryck än sömnlös insikt om att "inget blir som förr". Sådana där, jag vill kalla det typiskt kvinnliga överslätanden, irriterar mig. Jag vill sätta Voors på bänken och kalla in Norén, men läser vidare i stället. Och känner så småningom med bestämdhet att Voors skapande befinner sig i ett mognande som med nödvändighet kräver tid; att hennes kynne kommer att klä hennes skrivande allt bättre ju äld-re hon blir; att hennes litterära projekt är viktigt; att det som hos en ung författare ibland uttrycktes förnumstigt, hos en ännu något äldre författare kommer att uttryckas vist.Det passar Voors bättre att vara syrlig än att vara söt, som när hon med precision kritiserar västerländska backpackers beteenden i tredje världen eller beskriver kärlek på gymnasiet: "Det är en tid då en relation mer är något för tjejkompisarna än för paret ifråga." Eller, rättare sagt, det söta i hennes påse smakar bättre om det balanseras med surt och salt. Ur den aspekten är berättelsen om de tre vuxna systrarna Annie, Mimmi och Lucy helt lyckad.Jag vill verkligen veta hur det kommer att sluta för dem alla: Lucy som ligger i koma i New York efter en överdos, infertila Annie som vakar vid hennes sjukbädd, Mimmi som väntar barn hemma i Stockholm och äntrar berättelsen via epost. Därför slukar jag otåligt rekapitulationerna av deras förflutna. Voors vet precis hur man får en publik att läsa vidare, man sår bara lagom många initiala frön av nyfikenhet och spänning och "hur-ska-det-gå?" Sedan sväljer läsaren villigt alla de långa tillbakablickarna. I dessa tillbakablickar, liksom i nuets dramatiska skeenden, skissas här porträttet av en kvinna som jag betraktar som romanens egentliga huvudperson: Thea, de tre systrarnas åldrande mamma.Omtänksam martyrThea har slitit hund i hela sitt liv och ändå kommit kapitalt till korta. Hon är en genuint omtänksam martyr, en ensam men inte stark kvinna som lämnat sina flickor rotlösa i livet men ändå på något sätt lyckats ge dem varma hjärtan. Hon gör mig nyfiken. Det innebär inte att jag skulle ha önskat att Voors beskrivit henne mer utförligt eller gett henne mer plats. Jag gillar att se henne just så här: Glimtvis skymtande.Ska Theas döttrar finna kärleken? Och kommer kärleken i så fall att lösa något? Sådana frågor — hjärtefrågorna — är centrala hos Voors. Inte så modernt, det heller, men hon har koll på hur hjärtat fungerar. Hur det luras, hur det leder rätt, hur kvinnor så gärna — alltför gärna — låter sig utnyttjas in absurdum för en liten smula av något som bara liknar kärlek.Och när en av hennes karaktärer säger: "Du kan inte bryta mot regler, vara framgångsrik och samtidigt förvänta dig att bli förstådd. Som kvinna eller människa? Som kvinna, antar jag. Män får väl oftare vara människa först."Då talar han till mig, och mera än så. Han talar om mig. Mig personligen. Och detta förblir förstås kungsvägen in i alla fiktioner: identifikationen. Från de raderna är jag helt nere med den här boken.