Homandeckare med historisk inlevelse

Förvisso är Jan Mårtensons i dag utgivna roman Ostindie­fararen en Homandeckare, låt vara att antikhandlaren Johan Kristian Homan denna gång endast figurerar i förbifarten. Däremot får läsaren återknyta bekantskapen med Homans anfader— närmare bestämt hans farfars farfars far — förutvarande hovpredikanten Johan Sebastian Homan. Hans ättling Johan Kristian har nämligen utgivit den reseberättelse som Johan Sebastian författade över sin resa med Ostindiefararen Kanton mellan 1799 och 1801.Om Johan Sebastian Homans tidigare öden är läsarna av Jan Mårtensons åttiotalsromaner Guldmakaren och Häxmästaren väl underrättade. Han hamnade mitt uppe i hovintrigerna i början av 1790-talet, och som nära allierad med Gustaf Mauritz Armfelt blev han en persona non grata under den Reuterholmska regimen. Bland hans inflytelserika fiender märktes den beryktade hovstallmästaren Munck. Via komplotter blev Homan på felaktiga grunder dömd till döden för mord. Visserligen benådades han, men straffet blev i stället landsförvisning på den svenska kolonin Saint Barthélemy. Även där väntade nya komplotter och förvecklingar innan han efter Reuterholms fall kunde återvända till Sverige.Ostindiefararen är en fristående fortsättning till de ovan nämnda deckarromanerna, och tar sin början vid Homans återkomst till Stockholm. Tiderna och det politiska klimatet hade visserligen förändrats efter förmyndarregeringens avgång, men straffet och de tidiga anklagelserna vilade fortfarande som en skugga över Homan. Förvisso hade han inflytelserika vänner, men också många fiender bland Reuterholms och Muncks kvarvarande allierade. Någon karriärväg fanns långtifrån utstakad hemma i Stockholm. För att bida sin tid - och för att förbättra sina finanser — fattade Homan därför beslutet att som skepps­präst följa med Ostindiefararen Kanton till Kina.Offer för en komplottMen Kanton hann knappt mer än avsegla från Göteborg innan det stod klart att Homan alls inte lämnat det förflutna bakom sig. Ombord på Kanton fanns nämligen inte bara vänner, utan också gamla fiender. När så Homan, vars näsa för oegentligheter påminner om den sentide ättlingens,þf>börjar ana att allt inte står rätt till med den dyrbara lasten, övergår animositeten i uttalad fiendeskap.Återigen förefaller Homan vara offer för en komplott, men om vilka som står bakom den svävar han till en början i ovisshet. Rimligen måste de skyldiga dock finnas bland de ansvariga för handeln i Kina, det vill säga kaptenen Seved Ljungberg och de tre superkargerna Adam von Alsen, Henrik Burgman och Måns Berg. Stora ekonomiska intressen står i alla händelser på spel, varför det inte är riskfritt att närmare undersöka de misstänkta bedrägerierna. Därom blir Homan snart varse, och det blir allt- mer uppenbart att det råder fara för såväl hans eget som and­ras liv.Så kan man kortfattat beskriva intrigen i Ostindiefararen. En rad välkända gestalter ur det sena 1700-talets politiska och kulturella historia passerar revy, även om historikerna hittills har svävat i okunnighet om de flesta romanpersonernas existens. Ombord på Kanton diskuterades upplysningsfilosofin, fysiokratismen och Kinakulten, liksom litterära verk av Bengt Lidner, Hedvig Charlotta Nordenflycht och Jacob Wallenberg. Även om omständigheterna skulle tvinga Homan att ägna lejonparten av sin tid åt attundersöka diverse oegentligheter, hann han emellanåt ägna sig åt skeppsprästens ordinarie värv. Till detta hörde förutom ordinarie sakrala göromål, bl a att ägna sig åt ett naturalhistoriskt insamlingsarbete, helt i linneansk anda. Nog har Homan för övrigt lånat ett eller annat drag från Linnélärjungarna, inte minst från Pehr Osbeck.Tveklöst tillhör boken deckargenren även om vissa partier förvisso kan läsas som en historisk roman. Inte utan inlevelse skildras t ex livet ombord liksom handeln i Cadiz, Batavia och Kanton. Och visst krävde livet ombord på kompaniets fartyg sin tribut.Man fick kallt räkna med en viss mansspillan, varför antalet besättningsmän från början översteg det verkliga behovet. Men epidemier och olyckor utgjorde nog större faror än mordlystna medpassagerare.