När jag var barn och ville mysa - fast ordet inte fanns då - var det Enid Blytons Femböcker eller Tove Janssons Mumintroll och en kopp varm choklad som gällde. Världen var full av faror och bedrövligheter - men vi (jag och bokhjältarna) övervann dem och allt slutade i trygghet och förnöjelse.
Så är det med böcker i genren feelgood, i vissa delar kallad chick lit, på den engelska vi gärna använder oss av.
Här finns allt vad livets baksida kan erbjuda: död, brott, svek, sjukdom, kraschade relationer… Men liksom de där insekterna, skräddarna, far omkring på insjöns yta, rör sig den här genrens böcker också mest på den tunna ytan över bråddjupen.
Det är inte nödvändigtvis något fel med det. Vi behöver alla trygghetsförsäkringar emellanåt, tron att allt kommer att gå bra.
I sämsta fall är det som att läsa fördjupade Facebookinlägg. I bästa fall bra berättelser.
Jag tror att en av genrens funktioner är att bekräfta och trösta. Den andra är helt enkelt att roa.
Deckarförfattaren (Maria Wern-deckarna) Anna Jansson lyckas bra i sin serie om frisören Angelika Lagermark och hennes systrar på Gotland. Ödesgudinnor, äktenskapsmäklare och allt vad de är. Med hjälp av den androgyne salongsmedhjälparen Ricky, får de kunder att upptäcka kärleken. Ett och annat mysterium blir också löst.
Fjärde boken i serien, ”En otippad kärlekshistoria”, berör såväl förluster som bröstcancer, men pekar ändå mot en ljusare framtid.
Och jag skulle gärna klippa mig hos Angelika och Ricky…
Svek är ett tema i Bålstaförfattaren Anne-Lie Högbergs ”Innan vi visste allt om varandra”. Vågar den svikna någonsin lita på någon igen? Hur påverkar vita lögner och undanflykter en ny vänskapsrelation? Det visar sig så småningom när de nya väninnorna Agnes och Vendela vågar öppna sig. Och forna väninnan Lisa, hon som knep Agnes man Oscar, kanske inte är så hemsk trots allt.
Men vad har mamma Gunnel för hemlighet? Och så är det det där med graviditeter…
Disa Aberg skriver om ”Sicilia amore”. Om passion, misstankar, konflikter. Det är lite alls självklart hur kärlekshistorien i den här boken ska sluta. Det hårda reseledar-platschefsjobbet, de vackra vyerna, den goda maten, lyxen och kärleken, maffian, framtiden som hägrar antingen si eller kanske så… Kanske ingen bladvändare direkt, men smått intressant fram till det oväntade (?) slutet.
70 är det nya 40 och 50-åringar är numera att betrakta som unga. Ett antal svenska måbra-författare skriver böcker om och till 50-plussare. Bland dem Karin Brunk Holmquist och Marianne Cedervall.
Brunk Holmquists nya bok har den klatschiga titeln ”Tango i Tabernaklet”, Cedervalls feelgood-deckare heter ”Som daggen stilla kysst”.
Tangodansarna i den privata festlokalen Tabernaklet är med råge medelålders. Som ofta i Karin Brunk Holmquists böcker är huvudpersonerna människor på landsbygden, i små samhällen, och med inte alltför mycket skolgång i bagaget. Jag har med glädje läst flera av hennes böcker, men tycker numera att det ibland smyger sig in aning av en författarens von-oben-ton, när tanter och gubbar i all sin lantliga enkelhet då och då får till sina snilleblixtar. Något att se upp med!
Dessutom är det en risk att skriva bok efter bok med ett framgångsrecept som grund.
Det gäller alla författare av bokserier, inte minst deckarförfattarna.
Efter mysböckerna om väninnorna Hervor och Miriam debuterade Marianne Cedervall just som mysdeckarförfattare 2015. Årets bok är hennes fjärde deckare med trevliga Anki Carlsson och Tryggve Friman i rollerna.
Gotländskt storbröllop, en försvunnen brudgum, en familjehemlighet, ett dråp och en blodfläckad kravatt. Välkryddade ingredienser i en hyfsad berättelse. Det är lite av Agatha Christie över det hela, om än Christie fortfarande med sin lågmälda och förtäckta borgerskapsironi är svåröverträffad.
För att bryta av mot de fem svenska böckerna läser jag irländska storsäljaren Marian Keyes senaste, ”På egen hand”. Att läsa Keyes är som att läsa Nora Roberts: Man vet vad man får. Något lätt ironiskt, flyhänt skrivet, ömsom spännande (mest hos Roberts) ömsom romantiskt (hos båda).
Vad Marian Keyes beträffar är språket effektivt, handlingen löper på och till och med den här tegelstenen på drygt 600 sidor känns underhållande hela vägen. Äktenskap i farozonen, PR-jobb med stress och osäkerheter, familjetrassligheter att känna igen sig i (eller inte), medelålderns kärlekserfarenheter - det är full fart framåt hela tiden. Med galghumor, munterhet och en skvätt svärta i handling och språk.
Här finns en fart och flykt som jag önskar att de svenska feelgood-böckerna ovan också hade haft.