För en näst intill manisk deckarläsare som jag är det befriande att hitta en berättelse från en annan geografisk och kulturell miljö än de vanligaste. Engelska Melanie McGrath har bott i Arktis och skildrat det arktiska livet i flera böcker. Nu har hon debuterat med en deckare i samma miljö.
En serie ska det bli. Huvudpersonen är halvinuiten Edie Kiglatuk, en 33-årig kvinna med, milt sagt, skinn på näsan. Jägare, vildmarksguide, kompetent, viljestark, kanske i någon mån dumdristig ibland och med vissa problem när det gäller kompromisser. Samt rejält alkoholiserad, om än mödosamt på väg mot ett liv som nykter alkoholist.
Författaren bjuder läsaren på språket inuktitut med tungvrickande uttryck som aitiathlimaqtsi arit, dra åt helvete. Och ortsnamn som Qaanaaq (Thule) på Grönland och Kuujuaq på södra UImingmak nuna, Ellesmereön.
Beskrivningar av hur is kokas till vatten eller blir byggstenar i en igloo och hur igunuaq (jäst valrosstarm) smakar hjälper också läsaren att landa i det arktiska landskapet, där -20 grader räknas som milt väder.
Det är där morden äger rum. Några jaktturister visar sig vara något helt annat. Även en sten är något mycket mer än en sten. Och en systerson går ett bittert öde till mötes. Blodet färgar snön och sängkläderna röda. Såväl småflygplan som en stulen båt, snöskotrar och hundspann måste tas i bruk om mördaren ska finnas och straffas.
Edie kämpar mot alkoholen, sorgen, lokalpolitiken, men egentligen aldrig mot naturen och vädret, utan snarare med dem.
Där ingen har gått skulle kunna bli en bra film med fantastiskt foto. Det blir den säkert. Men än så länge är det ”bara” en hyfsat bra deckare, 7 på en 10-gradig skala. Inte illa för en debutant. Jag ser fram emot resten av serien.