Hyperintelligent samtal med det förflutna

När jag börjar läsa Karin Johannissons nya bok, tar jag för givet att omslagsbilden — ett patientfoto från 1930-talet — föreställer en kvinna.Så stumt gjuten är min blick alltså i formen: "Patient/kvinna — läkare/man".Det är en form som Johannisson rannsakar med forskarens saklighet. Som läsare får jag lust att dessutom värdera, men lämnar det därhän tills vidare. Nej, det är ingen kvinna på bilden. Naturligtvis. Man ser det med självklarhet bara man vet det: Det är en man, närmare bestämt en man med protatit."Ett vackert manligt patientansikte" skriver Johannisson i sin bildtext, där "den tolkande blicken /löper/.... längs uttrycket för sexuell eller orgasmisk smärta." Yes! Där satt den! Smack bang! Här kommer mina värderingar! Att läsa in sex i något som för patienten bara är plåga känns — för mig, läsarinnan — i detta fall som 100 procent ljuv hämnd.Så många manligt tolkande erotiserande blickar har genom millennierna löpt längs kvinnors olika slags uttryck, att jag mer än gärna, inser jag, är med och slår tillbaka rakt i prostatan. Det är inte schysst, det är helt under bältet, men jag unnar mig sötman i det. Bara en enda gång, snälla, innan vi alla reser oss från detta låga stadium av sexualiserad blick till härligt frisk total könlös jämställdhet. Som kanske skulle hindra oss från att verkligen se. Det enda möjliga perspektivet i praktiken är kanske ­genusperspektivet.Blicken som överordnat dia­gnostiskt sinne är en av många aspekter av moderna läkares metoder som Johannisson analyserar, själv med knivskarpt öga för subjektiviteten i läkarpraktikens idégrund då som nu. Den erotiserande manliga blicken har tittat flitigt, inom ramarna för läkekonsten liksom andra konster, de senaste seklerna. Ett exempel är sinnessjukhuset Salpetrière i Paris, i 1900-talets början cent­rum för sexuellt/sadistiskt färgad "forskning" på "hysterikor". (En forskning som gestaltats med dubiös tvetydighet, om man frågar mig, i P O En­quists senaste roman Blanche och Marie; väldigt manlig författarblick där).Johannissons studie av relationen mellan läkare och patient förbiser inte Salpetrière, men fastnar verkligen inte heller där. Här finns så mycket annat. Grundläggande ­ och spännande är fokus på läkarens kropp.Patientens kropp är ju inte det enda viktiga. Den ingår i en pardans av teckenläsning där också läkarens kropp ­ — mimik, beröringar, sinnesförnimmelser — är central. Även om man sällan pratat om det, förrän nu när Karin Johannisson med emfas påvisar det.Jag fängslas av vad jag läser in i hennes noteringar om samspelet mellan läkare och patient före de kliniska jämförelsernas era. Fram till början av 1800-talet, vad jag förstår, sågs varje patient som "särskild", snarare än som vetenskapligt jämförelsematerial, och sjukdomsberättelsen betraktades som så viktig att patienten på inga villkor fick avbrytas i sina beskrivningar av krämpornas art. Låter inte det som en parallell till samtidens helhetsperspektiv och lyssna-på-patienten-ideal? Med framsteget att läkaren i dag dessutom kan dra objektiva komparativa slutsatser utifrån labbresultat, samt be patienten klä av sig och känna på henne (eller honom) utan att det döms ut som oanständigt?Vänta här nu. Positivism — läran om civilisationens framsteg — är en riskabel tanke­modell. Det inhämtade jag som ung A-student i idé- och lärdomshistoria i Uppsala i början av 80-talet. Snarare känns det, för mig, numera, som om mänskligheten rör sig "runt och runt i cirklar, men alltid på väg nånstans" (Eva Dahlgren). Tecknen bidrar till den känslan. Den är ett hyperintelligent samtal med det förflutna och samtiden — en kommunikation som visar att det vi i dag tar som "fakta", också inom naturvetenskapens discipliner är lika subjektiva överenskommelser som tidigare historiska skedens "fakta". Nyttigt att fundera på. Mycket fibrer i den tanken.Johannisson — professor i idé- och lärdomshistoria i Uppsala, om någon nu inte visste — borde sammanfattningsvis ha kammat hem ännu en August-nominering för denna klara bok, där akademiska spjutspetsmetoder möter läsbarhet och utåtriktning mot en allmänhet. Jag älskar hennes språk, den klassiskt snygga dynamiska stilen som mejslar fram poetisk sprängkraft i stoffet: "Kring den nya kropp som uppstår i denna beröring uppstår också en ny läkarikon, den briljante diagnostikern som ­löser upp det onda i ett förklarande namn."Att lösa upp det onda i ett förklarande namn.Smaka på det.Det är en helt lyrisk utsaga. "Tecknen" är full av formuleringar med samma kraft.