Vid första anblicken kan det se ut ungefär som vilken barnbok som helst, låt vara extra snyggt och skickligt illustrerad. Men när man läser Anden, Döden och Tulpanen av Wolf Erlbruch märker man snabbt att den är ett slags genialt enkelt hållen prosapoesiberättelse om ett sympatiskt förhållningssätt till livets avslut.
Trots att vi vet att det är ett ofrånkomligt faktum att vi alla ska dö, detta bortsett från om vi tror på en fortsättning eller inte, är det inget vi just talar om. Allt som har med döden att göra hålls undan utom när vi brutalt tvingas att ta itu med den. Det gör att den blir ett slags onaturligt tillstånd som det nästan är skamligt att inte kunna undvika.
Därför är allt som gör att vi kan närma oss detta livsviktiga (!) ämne av godo. Extra mycket då förstås när det görs så vackert, milt humoristiskt och varmt som i Wolf Erlbruchs bok.
Wolf Erlbruch är professor i arkitektur, design och konst vid Bergische Universität i Wuppertal, Tyskland. Han har vunnit många priser för sina böcker, bland annat H C Andersen-priset, och är nominerad till årets Almapris. Vinnaren meddelas tisdag 20 mars. Boken Anden, Döden och Tulpanen är bara på 32 sidor med bara en kort text på varje sida, men det är en bok att läsa långsamt och varsamt. Den rekommenderas från sju år och fungerar säkert bra för alla åldrar däröver.
Berättelsen handlar om Anden - lite olyckligt namn på svenska i sammanhanget då det är lätt att tro att det skulle ha något med ande att göra, nu är det alltså fågeln det handlar om. Denne träffar en dag på en ny bekantskap i sin närhet, en figur som ser ut som en blandning av ET och en barnslig tolkning av något medeltida träsnitt av Döden.
– Vem är du, frågade Anden.
– Jag har varit i din närhet under hela ditt liv – bara för den händelse att, sa Döden.
– För vilken händelse då? frågade Anden.
– För den händelse något skulle hända dig. En svår förkylning, en olycka – man kan aldrig veta.
Döden och Anden leker vidare en stund till i gemensam glädje. De blir nära vänner och utbyter livsfilosofiska tankar tills det är dags för Anden att flyta vidare.
Wolf Erlbruch är en mycket skicklig illustratör och hans teckningar är sköna att titta på bara de. Eller snarare att meditera över.
Tulpanen då? Jo, den får Anden med sig som en sista men mycket välmenad avskedsgåva.
En som helhet stark och förstås gripande berättelse i all sin förmenta enkelhet. Kan den hjälpa oss att prata om de yttersta tingen, desto bättre. Men främst gör den det lättare att vara här och nu. Och på något underligt vis känns det oundvikliga lättare att bära efter att ha tagit del av Wolf Erlbruchs betraktelse.