I evig konflikt mellan motstridiga intressen

Lagom till Svenska Filminstitutets 40-årsjubileum kommer kulturjournalisten Mikael Timms historik, eller skall man säga berättelse, över dess tillblivelse och utveckling till i dag. Trots att boken är tillkommen på uppdrag av Filminstitutet är det ingen jubileumskrönika av traditionellt snitt. Det är snarare en personlig betraktelse över utvecklingen, journalistiskt rapp och välskriven, vilket kanske är både på gott och ont. Vi slipper det pliktskyldiga staplandet av bemärkelsepunkter som i mer okritiska sammanhang brukar utvecklas till rena hagiografier. Timms framställning är förvisso kronologisk men utförandet liknar mer ett collage med inströdda delar av intervjuer med olika makthavare och andra intressenter som filmare, kritiker m fl i den löpande texten.Ett minfältDet är onekligen ett minfält som Timm har beträtt. Alla som haft det minsta att göra med film under de senaste decennierna i Sverige har på sitt sätt haft någon relation till detta instititut och dess makthavare. Inte minst var dess förste vd, Harry Schein, mycket omstridd och omdebatterad. Det bör kanske påpekas att den anonyma och mycket kritiska skrift, Harry Schein. En viss tendens i svensk filmpolitik, som Timm nämner, skrevs av fþ!p>d Uppsalabon och numera filmprofessorn i Göteborg, Olle Sjögren.Själv kom jag först som aktiv i Filmstudion att få direkt kontakt med dess ledning och minns åtskilliga kontroverser som rådde i relationerna mellan studentfilmsstudior och Filminstitutet, läs Harry Schein. Dock var det för Filminstitutet en självklarhet vid denna tid att ge denna form av verksamhet sitt aktiva stöd.Senare har jag som filmfors-kare många gånger haft anledning att ha kritiska synpunkter på Filminstitutets uppdrag att förvalta det filmhistoriska arvet och förmedla kunskaper om detta. Denna viktiga sida av Filminstitutets arbete, med filmarkiv, bibliotek, dokumentation och publicistisk verksamhet, berörs dock knappast alls, i Timms bok, förutom exempelvis några av turerna kring den numera nedlagda tidskriften Chaplin.StöttepelareTyngdpunkten ligger främst på Filminstitutets roll som främjare av och stöttepelare för svensk filmproduktion. För att ge detta en bakgrund inleder Timm med en kort exposé över förhållandet mellan filmindu-stri och statsmakterna under 1900-talet. Här kunde han varit lite mer detaljerad och framför allt bättre tagit vara på den forskning som gjorts på området. Det blir här mer en impressionistisk framställning med fläckvisa nedslag i historien, och rent sakligt svajar det en del. Boken saknar fþ!p>ö helt källhänvisningar, vilket i sig kanske setts som läsarvänligt men ändå är ett klart minus.Länge och väl såg den svenska staten på filmen med två ögon. För det första representerade den något som måste kontrolleras och övervakas med hänsyn till befolkningens, nota bene det uppväxande släktets, väl och ve. Som ett första synligt tecken inrättades 1911 en statlig filmcensur för att se till att svenska folket skyddades från alltför upphetsande och omskakande bilder. Ur samma synvinkel blev filmen framgent vid åtskilliga tillfällen omdebatterad av de folkvalda och många bekymmersamma röster höjdes under åren över det förment skadliga inflytande som detta medium hade på ungdomen. För det andra var filmen en bekväm skattekossa som kunde mjölkas nästan in på bara benen. Här innehåller boken ett litet sakfel. Det var 1948 som dåvarande finansminister Ernst Wigforss chockhöjde den sþ!p>k nöjesskatten på biobiljetter till en medelnivå av nära 40 procent.Filmvärldens protesterDetta blev paradoxalt nog också inledningen till den statliga filmpolitik som så småningom skulle kulminera med inrättandet av Svenska Filminstitutet och vad som sedan följde. Filmbranschen protesterade naturligtvis högljutt och 1951 gick man så långt att man inledde en frivillig produktionsstrejk under några månader. Svaret från statens sida blev ytterligare några statliga utredningar och införandet av ett återbäringssystem av nöjesskatten som baserades på hur framgångsrika filmerna var.Detta väckte självfallet kritik från dem som värnade om filmens konstnärliga innehåll, men statliga representanter var noga med att poängtera att detta var ett stöd till industrin och att det i deras ögon var ogörligt att ha några som helst kvalitetssynpunkter på vad som förtjänade statlig hjälp. Så småningom kom dessa aspekter i alla fall in i bilden då man inrättade en statlig filmpremienämnd.Detta var läget när man gick in i 1960-talet med en filmindu-stri som upplevde en djup kris i och med att tv under några få år decimerat biopubliken med nära hälften. Det var tid att ge problemet en bättre lösning och Harry Scheins modell för ett filmstöd kunde förankras hos både filmbranschen och staten på ett sätt som kan sägas vara en triumf för den svenska blandekonomiska modellen.Det bör kanske poängteras att den grundläggande idén bakom filmreformen, med en avgift på biobiljetterna vilken sedan skulle utdelas som stöd till svensk film. förvisso inte var helt ny.Redan under 1930-talet framfördes förslag som gick i liknande banor, bl a av filmregissören Gustaf Edgren. Nu var tiden mer mogen för ett sådant system och nöjesskatten avskaffades och ersattes med en sådan avgift, som sedan skulle fördelas enligt vissa principer. För att administrera detta inrättades så Svenska Filminstitutet 1963.Den bärande idén i Timms bok, vilket gör den till en mer givande bok än vad jubileumsböcker brukar vara, är att se denna kulturreform och vad som sedan skedde med den ur ett större samhällsperspektiv. För Timm representerar inrättandet av Filminstitutet något av höjdpunkten i den svenska folkhemsmodellen så som den skulle kulminera under 1960-talet. Detta var slutsteget, att förse den med en kulturell överbyggnad nu när den materiella basen ansågs vara färdigbyggd.Följaktligen kom även filmreformen att tufsas till under den tid som följde efter 1960-talets "skördedecennium" och den av många påstådda nedmonteringen av välfärdsstaten och folkhemsmodellen. I takt med de ekonomiska och politiska svängningarna har Filminstitutets stödformer förändrats genom åren. Den första versionen med dels ett generellt stöd som liknade 1950-talets stödformer, dels ett kvalitetsinriktat stöd, där en jury avgjorde storleken, fungerade under några år men dentilltagande politiseringen av filmlivet utsatte den senare delen för svåra påfrestningar. Följaktligen förvandlades stödet i en fortfarande sant blandekonomisk anda till ett mer anonymt fondsystem med en branschdominerad fond och en där filmarbetarna vari majoritet.Under en lång period blev Filminstitutet även mer och mer direkt och aktivt inblandat i filmproduktionen. Man kan kanske se detta i ljuset av den då alltjämt förhärskande idén om den starka staten. När de nyliberala vindarna började verka på samhället blev detta drag mindre påtagligt, vi fick systemet med individuellt ansvariga filmkonsulenter, och den distributionsverksamhet man även byggt upp försvann nästan helt. T o m Filminstitutet i sig utsattes för en ganska meningslös bolagiseringsvåg.Politisk knäckfrågaDenna följsamhet för de politiska och ekonomiska trenderna har dock enligt Timm aldrig kunnat ge en bra lösning på den kulturpolitiska knäckfrågan: Hur skall man kunna främja god film och vad innebär egentligen detta? I mycket har svängningarna, enligt Timm, i mycket också haft sin orsak i det mer pliktskyldiga intresse som staten, läs kulturdepartementet, haft för filmen. Trots allt har den en lägre status än andra konstarter och de intervjuer han gjort med olika politiska makthavare bestyrker tesen. Det finns enligt Timm en stor amatörmässighet på detta område. Film kan på sin höjd ses som värdefull om den kan användas instrumentellt som att främja jämställdhet eller vad som för tillfället är mest politiskt gångbart.Rent budgetmässigt är filmen i det stora sammanhanget en obetydlighet men symbolmässigt har den trots allt en viss betydelse.Å andra sidan finns där en filmindustri som naturligt nog vill tjäna pengar på sin verksamhet, och där i skärningspunkten mellan näringen och kulturpolitiken befinner sig Filminstitutet i en föga avundsvärd positition, till synes mitt i en evig konflikt mellan motstridande intressen. Timm förefaller mena att detta paradoxalt nog placerat insititutet i ett slags tomrum där många egentligen inte bryr sig om dess verksamhet annat än som något av en kameral avdelning för utbetalande av stödpengar. Frågan är väl hur framtiden kommer att te sig för denna institution med bl a den ökande regionalisering av filmproduktionen som skett med EU-stöd. Det får vi väl reda på när det är dags för nästa jubileumsskrift.