NĂ€r jag Ă€r uttrĂ„kad har jag en viss ovana att surfa runt pĂ„ högerradikala bloggar. Ibland för att kolla om de skriver nĂ„got om mig, ibland för att jag faktiskt Ă€r intresserad av vad de tycker. Jag minns hur jag för nĂ„gra Ă„r sedan klafsade runt i internets kloaker och av en slump ramlade in pĂ„ William PetzĂ€lls blogg. Det hĂ€r var innan Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen och det mediala strĂ„lkastarljuset riktats mot dem. DĂ€r hajade jag till över en liten banner som fanns pĂ„ bloggen. âFriend of Israelâ stod det med en knallblĂ„ DavidsstjĂ€rna under.
Först var jag tvungen att gnugga mig i ögonen - sÄg jag rÀtt? Hade radikalhögern gÄtt och blivit sionister? Sen började jag lÀsa och dÄ förstod jag plötsligt: bosÀttarpolitiken, bombningarna utav Gazaremsan och den alltmera hÀtska tonen inom landet. Radikalhögern hade omfamnat Israel för att de förtrycker muslimer.
I dag Àr allt det dÀr historia. Att Sverigedemokraterna och Danskt Folkeparti gillar Israel vet alla och det fungerar i dag som ett klockrent exempel pÄ radikalhögerns förmÄga att ömsa skinn. Eller för att uttrycka det lite mera spetsigt: att passa in i det politiska klimatet. För som statsvetarprofessorn David Art har pÄpekat har högerradikala partier spelat en betydande roll i Europa Ànda sedan masspolitikens födelse.
Eller för att tala med Thomas Hylland Eriksen: de bör inte betraktas som en normal patologi, utan en patologisk normalitet. Ur detta perspektiv Àr det Ären mellan 1950 och 1980 som Àr ett undantag, en tid i princip fri frÄn högerradikalism i den institutionaliserade politiken. Snarare Àr det dagens situation som Àr normaltillstÄndet och det tycks som om högerradikalismen Àr nÄgot vi fÄr dras med. I alla fall sÄ lÀnge som vi har ekonomiska kriser och höga arbetslöshetssiffror.
Det Ă€r utifrĂ„n denna, tĂ€mligen keynsianska insikt som Magnus Linton har skrivit reportageboken De hatade. Ett tunt litet hĂ€fte, skrivet under nĂ„gra mĂ„nader, och en första del i Atlas serie Krisen i Europa. Det Ă€r en fin liten bok, och Ă€ven om jag hade önskat en lite tyngre research sĂ„ kĂ€nns den mĂ€rkligt sammanhĂ„llen. Linton Ă€r en oortodox tĂ€nkare som rör sig panterlikt mellan teorier, hela tiden med ena tassen i myllan. Han undersöker romernas situation i Jobbiks Ungern, muslimernas i Geert Wilders Holland och âkulturmarxisternasâ i Breiviks Norge. Och hela tiden vibrerar reportaget av den underliggande frĂ„gan: varför ser ingen att den ekonomiska och den politiska krisen hĂ€nger samman?
I ett av bokens allra intressantaste avsnitt för Linton en diskussion kring begreppet âmĂ„ngkulturâ. HĂ€r testar han en rad olika stĂ„ndpunkter men kommer i slutĂ€ndan fram till, tillsammans med Hylland Eriksen, att ordet âmĂ„ngkulturâ skymmer sikten. För i slutĂ€ndan handlar det ju inte om att fĂ„ en massa kulturer att leva bredvid varandra, utan tillsammans, genom en konstant förhandling. Och dĂ€rför Ă€r det bĂ€ttre att anvĂ€nda ordet âmĂ„ngfaldâ. Det lĂ„ser inte in mĂ€nniskor i deras kulturer utan lĂ„ter dem vara den mix de önskar. Att bĂ„de tillhöra och vara utanför.
Samtidigt pekar Linton pĂ„ faran med talet om âmĂ„ngkulturens misslyckandeâ - nĂ„got som Ă€ven moderata politiker som Angela Merkel talat om. För detta leder i slutĂ€ndan raka vĂ€gen mot en rad livsfarliga förbud: mot slöjor, mot minareter och mot âtiggeriâ. Förbud som drabbar religionsfriheten och inskrĂ€nker demokratin. Dessa lagar Ă€r redan en realitet i dagens Europa.
Men samtidigt som radikalhögerns tal om âmĂ„ngkulturâ och âdet romska problemetâ Ă€r livsfarligt fĂ„r vi inte avfĂ€rda det rakt av. För som den slovenska filosofen Slavoj Zizek har pĂ„pekat Ă€r de högerradikala krafterna bra pĂ„ att adressera reella problem. Och det Ă€r i denna insikt som Lintons sammankoppling av ekonomi och politik blir sĂ„ drabbande. LĂ„t mig ta ett exempel. Som vi alla vet Ă€ter vi i vĂ€stvĂ€rlden alldeles för mycket kött, vilket underhĂ„ller en barbarisk köttindustri. Detta har extremhögern sett men istĂ€llet för att tala om det storskaliga, industriella problemet baxar de över det pĂ„ muslimerna.
Och plötsligt framstĂ„r varje Sverigedemokrat som en djurrĂ€ttsaktivist nĂ€r de beklagar sig över den inhumana âhalalslaktenâ och det faktum att djuren fĂ„r halsen avskuren medan de lever. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt adresserar radikalhögern riktiga problem men de mystifierar dem. Ett annat exempel som Linton diskuterar ingĂ„ende Ă€r romernas situation i Ungern. För visst finns det ett problem med arbetslöshet som gĂ„r i arv och hela byar som sjunkit ner i en bottenlös fattigdom. Kruxet Ă€r att det inte stavas etnicitet och kultur, utan rasism och klass.