Ingen blandar lika hejdlöst existentiella urkundsvrål, indignerade politiska påhopp, triviala vardagstankar, enkel slapstick och geniala tolkningar av nästan alla kulturella uttryck han stöter på – tv-serier, litteratur, löpsedlar, serier och vad som helst. I den nya boken Jävla svin poängterar han att den argsinta titel gäller författaren i minst lika hög grad som det han gestaltar (och för all del läsaren), och det är nog där någonstans hemligheten sitter. Pirinen tecknar och skriver hela tiden från en väldigt funktionell tandläkarstol som han hissar upp och ned för att alltid befinna sig i ansiktshöjd med den eller det han (an)griper.
Inför varje ny Pirinenbok brukar jag – förmodligen mest för att smeka en självbild av kritiskt ifrågasättande – tänka att det inte går att hålla på som Joakim Pirinen i all evighet och att han antagligen äntligen har nått vägs ände och förlorat den där känslan av brännande aktualitet som, av inte helt klara anledningar, alltid brukar prägla hans verk. Och jag har alltid fel. Pirinen är lika förbannat briljant som alltid. Det är nästan lite overkligt. Som om Bob Dylan skulle ge ut Blonde on blonde för första gången varje gång han kom med en ny skiva eller någonting liknande.
I Jävla svin får vi följa med i serietecknarens ocensurerade undermedvetna genom ett billigt block där han snabbt rafsat ner sina idéer med spritpenna. Där tuschen har gått igenom det billiga papperet har fläckarna på följande sida helt enkelt blivit en del av nästa bild. Konceptet i sig tillför inget särskilt. Just självcensur och stor försiktighet med tuschens svärta är ju inget man förknippar Pirinens arbete med.
Vad man får är i all enkelhet en tegelsten med ensidingar som plågar, smeker, skrämmer, roar och förnöjer. För dem som gillar Pirinen väntar en högtidsstund, och för dem som inte gör det finns det nog inget hopp i vilket fall som helst. Om inte Tranströmers Nobelpris hade omöjliggjort ytterligare en svensk pristagare det närmaste seklet skulle vi om ett par decennier ha fått följa ivriga reportrar med stora blomsterkvastar som år efter år häckade utanför Joakim Pirinens dörr när det var dags för det stora tillkännagivandet.