Sontag och Silja. Två svävande systrar. Fångade i rymden. På väg mot ett okänt mål. Tillsammans men kanske i var sin farkost. Ensamma men kanske tillsammans. Det finns inget sätt att kliva av. Men man kan ta av sig hjälmen, det kan man. Då tar det slut. Kanske. Om man vågar.
Ida Lindes prosa är utomordentligt egenartad. Korthuggen, lakonisk och sluten, men ändå vidöppen. En kärleksförklaing, Lindes fjärde bok, berättar en familjehistoria där döttrarna Silja och Sontag rekapitulerar sina egna och sin mamma Eleonores liv. Eleonora är en begåvad matematiker som träffar fadern, en naturläkare, som bara blir ett gästspel innan Klein, som är en spegelbild av Eleonora själv. De lämnar England för Paris, och när Klein lämnar dem bosätter de sig i ett övergivet stationshus i Sverige. Allt bara händer och registreras genom ett filter som avlägsnar det mesta. Ida Lindes text är paradoxal. Febrig men ändå nästan överdrivet disciplinerad. Och får Hemingways isbergsteknik att framstå som ett vulgärt känslosvull.
Också läsningen blir paradoxal. Den hårt tyglade prosan drar ibland mot det manieristiska och jag är, under läsningen, inte övertygad om att det skickliga berättandet verkligen tjänar berättelsen. Jag tänker till och med att texten inte förmår engagera, tills jag plötsligt märker att romanen tagit slut utan att jag lagt den ifrån mig en enda gång.
Silja och Sontag iakttar nebulosor och fortsätter bortåt, inte helt olika Harry Martinsons fördömda goldonderbesättning i Aniara. Men Silja och Sontag iakttar också resenärer som inte förstått att deras stationshus sedan länge är stängt. De iakttar sin mamma och varandra som barn på väg att bli vuxna. Och de försöker existera i en värld som inte riktigt verkar ha rum för människor som är som dem.
Familjehistorien blir som en pusselbit som inte har några andra skavanker än att den inte passar ihop med de andra bitarna. Att ta av sig hjälmen framstår hela tiden som ett rimligt alternativ. Kanske är det till och med så att den avtagna hjälmen blir en början och inte ett slut.
I grund och botten handlar En kärleksförklaring om att sitta mitt emot en annan människa och höra orden som uttalas och skickas över bordsskivan men ändå inte riktigt vara där. Om att vilja, önska och agera gemenskap men ändå inte riktigt känna den. Silja, Sontag och Eleonore trevar efter varandra och efter hållpunkter i tillvaron. Men ändå svävar de i väg. Den strikt registrerande, ofta ganska roliga prosan döljer inte det sorgliga i detta faktum av fundamental ensamhet och alienering, men den gör att romanen undviker att bli en klagan över människans lott.