I själen ledsna clowner

"Music Hall" är ett slags estradunderhållning i barmiljö, därtill titeln på ett urval dikter av en flamländsk författare vid namn Paul van Ostaijen. Denne dadaistinfluerade diktare och dandy levde, verkade samt "tyranniserade konstnärskretsarna" i Antwerpen, Berlin och Bryssel mellan 1896 och 1928, och dog i tbc bara 32 år gammal. Före sin död hann han skriva en roman, fyra diktsamlingar, en mängd inflytelserik konst- och litteraturkritik och, inte minst, pröva rollen som konsthandlare. Det är utdrag ur diktsamlingarna Music Hall, De Feesten van Angst en Pijn och Bezette stad och ett antal efterlämnade texter som vi här får ta del av.

Översättare av denna hejdlöst experimentella poesi är författaren och konstnären Ronney Henningsson. Han har dessutom skrivit ett högst personligt förord där han dels porträtterar Ostaijen, dels skildrar de tillfälligheter som har fört översättare och diktare tillsammans. Slutligen är han också upphovsman till omslagsbildens rödbruna etsning och på högkant resta rektangel. Enstaka bokstäver och formlösa fält och fläckar trängs innanför konturerna; här och där står lösa ord som "bar", "banjo", "music hall". Associationerna går till ett igengrott fönster och till rostande och övergivna skyltar. Man kan tolka det som att läsaren här tillåts titta in och ta del av stämningar och en kultur som tillhör det förflutna, närmare bestämt 1910- och -20-talets Europa. Nu är lokalen nedlagd, stängd, här spelas och dansas inte mer.

Men annat är det när man öppnar boken! Om man alls kan föreställa sig skriven text som svängig, skränig, glammig, så gäller det dessa dikter. Författaren har utnyttjat alla till buds stående stilmedel för att blåsa ljud och liv i sin poesi: allitterationer, assonanser, okonventionella radbrytningar, ett flitigt bruk av versaler, och så vidare. För att understryka dikternas musikaliska dimension är de rikligt beströdda med namn på kompositörer, operastycken, slagdängor, och med musiktermer.

De inledande texterna är utgivna 1916, alltså mitt under kriget. Till en början är tonfallet lågmält och gesterna återhållna, så till exempel i dikten "Fröken Lola" som gestaltar en ung flickas koketta dans över en matta: "Små / På tå / Cirkeldanser / Formar kransar". Korta rader reflekterar små steg, rim och assonanser speglar dansens regelbundna turer och harmoniska rörelser. Men bara några sidor längre fram är det dags för betydligt skrälligare tongångar i "METAFYSISK JAZZ": "Brak / av fioler / dans / musik av / brut / na fioler". Genom denna hårdhänta hantering avvinns fiolerna - och orden - nya och mer tidsenliga melodier.

Klart är att innehåll och form, här liksom i övriga dikter i Music Hall, står i ett intimt, nära reflekterande förhållande till varandra; som två mimkonstnärer på var sin sida om en osynlig spegel, vilket ju inte gör den uttrycksfulla översättningen mindre imponerande. Vissa texter är återgivna i såväl handskriven faksimil som i svensk version. Jag slås av att en del fonetiska kvaliteter gått förlorade vid översättningen - såsom mångfalden av "o", möjliga att uppfatta som uttryck för tomhet eller klagan, i "Fatalistisk visa" till exempel. Men så mycket bättre att man här alltså har tillgång till både original och översättning.

I mycket framstår Ostaijen som ett barn av sin tid. Det är till exempel tydligt att han har tagit intryck av Apollinaires "kalligram" (bilddikter) och att han har anammat dadaismens experimentiver och drift med auktoriteter och etablerade värden. Samtidigt pekar denna poesi framåt mot bland annat konkretism och sentida litterär kollageteknik. Rolig och vass är den dikt där Ostaijen blasfemiskt förvränger en reklamslogan för symaskinen Singer: "SINGERS SYMASKIN ÄR BÄST. Inför Singer är alla människor lika." Satiren går knappast läsaren förbi: I modern tid har Gud ersatts av handelsvaran och maskinen. Jag föreställer mig att en svensk poet som Sonja Åkesson med gillande skulle ha läst "Ode till Singer" - och kanske gjorde hon det också. Dikten utgör en av två som Henningsson översatte och lät publicera redan 1966 i tidskriften Lundagård.

Efter avslutad läsning lämnar mig Music Hall med motstridiga känslor. Visst blir jag upprymd av denna vitala och fantasieggande poesi och visst myllrar här av dansande människor, clowner och musikanter. Dock framstår det frenetiska nöjeslivet och lekfullheten främst som en kompensation för de tomhetskänslor som kriget - vilket Ostaijen djupt avskydde - förde med sig. Med sina sammansatta stämningar håller dikterna inte minst upp en spegel för vår egen tid. Även vår kultur har ju sina i själen ledsna clowner.

I själen ledsna clowner

Paul van Ostaijen var diktare och dandy vid tiden för första världskriget. Det vitala och fantasieggande i hans dikter framstår som en kompensation för de tomhetskänslor kriget förde med sig, skriver Maria Wennerström Wohrne.