I väntan på det oundvikliga

När man väntar på något som redan från början tycks oundvikligt, blir det inte sällan en meningslös väntan. Man gör inget för att skynda på den, men heller inget för att fördröja den. Det enda som skulle kunna fylla den sortens väntan med mening, vore om livet tog ett av alla sina oförutsägbara språng, och förändrade villkoren i grunden. En helomvändning.
Nu är ju livet en rätt förutsägbar inrättning, och det är inte ofta vi kan vänta oss mer några helomvändningar. Men, av litteraturen kan vi det! Den kan vrida och vända på det ofrånkomliga tills det blir något annat; den skapar berättelserna som vi inte kunnat förutse.

I Ulla-Lena Lundbergs kritikerhyllade roman Is, som kom i höstas, var katastrofen som komma skulle inbäddad i romanen redan från start. Där handlade det om en smått idyllisk lycka som läsaren visste på förhand skulle gå i kras. När den slutligen gjorde det ville jag nästan ropa ”äntligen!” – för att det till sist var överstökat. I Christina Kellbergs debutroman, Flickan och hunden, handlar det inte om en lycka som hotas av förödelse, utan om ett helvetiskt liv som inte kan nå någon vändpunkt förrän det utvecklats till en tragedi i full blom.

Marina växer upp som enda barnet till en alkoholiserad och våldsam far, som när hopplösa drömmar om att bli upphöjd författare – och som därigenom sänker familjens ekonomi till botten – och en deprimerad, pillerknaprande mamma som tar flykten från sin oberäkneliga make och sitt trista liv, till glansiga postorderkataloger och drömmar om ett chict cityliv.
Det är 1950-tal, det är den svenska landsbygden, och det är berättelsen om en familj som fallerar på snart sagt alla områden man över huvud taget kan föreställa sig.

Den här lilla flickan, som tidigt lär sig att läsa av sina föräldrars perioder, att tiga respektive tala i rätt sammanhang, att städa upp efter deras fester, är den enda med ett vuxet beteende i den lilla treenigheten. Hon är aldrig sedd, alltid försummad men på barns vis ändå ohjälpligt lojal och kärleksfull mot sina dagars upphov.
Hon löser livet med de medel hon har, finner trygghet i hunden Lena, som mamma under en av sina bättre perioder får infallet att skaffa, och skapar en allians med den där hunden när inga andra står henne till buds. Hon tvingar sig själv att tro att det finns hopp i de omöjliga villkor hon lever under:
”Det kommer ett sedan. Då badar pappa och jag, han slänger upp mig i luften, för han är stark. Jag dunsar ner i vattnet och får en kallsup, men det gör ingenting. Han snurrar mig runt, runt i vattnet så det skummar och vattnet är salt. Men till dess måste jag få dagarna att gå.”

Några scener i Flickan och hunden är sådana, att de på ett helt konkret och mycket rörande vis skildrar den dubbelhet mellan litet barn och ställföreträdande vuxen som Marina har att tampas med varje dag.
Den där fantasin är barnets uppriktiga önskan, och samtidigt hennes enda mycket rationella sätt att tackla allt på.

Men den vuxna läsaren vet att så ska det inte bli, för här finns inget hopp av den sorten. Så, man väntar på det oundvikliga. Christina Kellberg hade kunnat ändra på det förstås, eftersom hon är författaren, och det hade varit önskvärt. Med det menar jag inte att hon skulle ha skapat en berättelse med lyckligt slut i stället, jag menar inte heller att berättelsen om Marina är orealistisk i all sin hemskhet – tyvärr är den förmodligen hur trovärdig som helst.

Men även om man ger sig i kast med att skildra ett livsöde som från början är förutsägbart, så behöver inte romanen som sådan bli det. I den fiktiva skapelsen finns möjligheten att vika av från den utstakade vägen mellan punkt A och punkt B – även om man vet att det förr eller senare är där allt ska landa – men Kellberg gör inte det.
Hon håller sig så tätt intill den uttänkta berättelsen om Marina att inget annat tillåts tränga igenom, vare sig språkligt eller innehållsligt.

Och där sitter man som läsare, snuvad på både spänning och sin egen moraliska förmåga – när man inser att man brister i engagemang för en liten flicka som växer upp i ett veritabelt helvete.