Imponerande bygderoman nära havet
Nu utkommer den andra fristående delen av Grisslehamnsförfattaren Erik Erikssons släktkrönika, skriver Charlotte Vybiral.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den blå stranden är den andra fristående delen i Erik Erikssons släktkrönika. För ett år sedan utkom Det brinnande havet som var den första romanen i serien och ytterligare en är att vänta. Handlingen är förlagd i och omkring Grisslehamn, där Eriksson själv är bosatt. Mellan de båda böckerna förflyter ett halvsekel och de unga har blivit till åren i Den blå stranden. De har inte glömt de fruktansvärda Napoleonkrigen. Johanna minns den oroliga väntan vid strandkanten när hennes älskade Kristoffer, en sergeant från Stockholm, gått ut i strid. Hon såg nedkylda och håglösa kämpar återvända över det frusna Ålands hav eller stupade soldater upplagda på rad. När romanen Den blå stranden tar vid drar ännu ett krig förbi och lämnar sitt djupa avtryck. Med stora kanoner passerar engelska flottans fartyg farvattnen utanför Grisslehamn, för att hindra ryssarna att breda ut sig i Östersjön.
Erik Eriksson är en van och noggrann berättare. Han har ett förflutet som journalist och tv-producent och som författare har han gett ut ett trettiotal böcker. Utan tvekan kan han sina ämnen och skildringen vittnar om en bit av Sveriges historia. Till realismen tillfogas också ett romantiskt skimmer. Väder, vind och vågor styr livet för byborna utmed Roslagens stränder och det tar Eriksson fasta på. De detaljerade miljöbeskrivningarna utgör något av en stomme och det natursköna landskapet träder fram efter årstid i all sin prakt. "Dagarna var korta, frosten pudrade skogen vit om nätterna, men den riktiga vinterkylan dröjde. Havet låg öppet liksom fjärdarna och vattnet höll ännu kvar lite värme som ångade och drev iväg mellan kobbarna."
Nya hjältinnan Kristina påminner om Johanna. De är porträtterade med en enkel, tillrättalagd psykologi och får sina ansikten genom hur de agerar. Tappra, kloka och med ett gott hjärta tar man som läsare dem utan förbehåll till sig. Livet på gården är fortfarande fattigt, men den rökta fisken ger en del inkomster och mat finns att ställa fram på bordet. De har också lyckan att vara kvinnor, för i denna bygderoman delar kvinnorna en gemenskap som männen saknar. Att dricka en kopp kaffe tillsammans i köket mellan alla sysslor och ge varandra ett inkännande leende hör till vardagen. Detta specifika språk är förbehållet dem och karlarna står utanför. De sticker hellre ned till värdshuset, tar några supar och skränar. Om de är ensamma som Johannas far, köper de kanske för några slantar lite närhet där det är möjligt. Eller så mönstrar de på någon båt och går till sjöss.
Havet som Erik Eriksson beskriver är oändligt mäktigt. Här finns ett ödesmättat vemod och ett slags känslornas koncentrat av det som är människans villkor. Ingen eller ingenting rår på havet. Det kan storma och dra människor med sig i sitt djup, men också betyda frihet eller uttrycka längtan. För Josef i Grisslehamn, glädjeflickans son, är det en längtan bort. Medan verkligheten är hård och det tisslas bakom hans rygg, drömmer han om det vackra Kristallpalatset i London. Vägen dit går över havet. Det kan också vara en längtan efter en kär vän, som för Kristina. Hennes tankar går till den unge engelsman som hon möter i romanens inledning. Bortom alla ord känner de från första stund en djup samhörighet. Men straffet för en desertör är hängning i England och när det inte längre fungerar att gömma sig på land, ser Robert Blackstone ingen annan lösning än att fly ut till sjöss. Kristina blir kvar i Nygården med deras nyfödda tvillingar. Endast en hög utkiksplats på en klippa vid havet kan ge lindring när smärtan och saknaden blir för stor.
Kanske är det ändå avsnitten om livet till sjöss som imponerar allra mest i Den blå stranden. Erik Eriksson saknar inte vokabulär för båtar i alla dess former, snipar, skutor, briggar och ångfartyg, med segel i otaliga varianter. Det kryssas och tas ut kurs och när oväder blåser upp måste man surra fast sig i rodret för att inte spolas över däck. Ute på havet råder hårda tag och äventyr, det är männens värld. För om de inte kan dela gemenskapen över en kopp kaffe i köket, finns istället en stark lojalitet ombord på skutorna. Närhelst det behövs sträcks en hjälpande hand ut till en kamrat i nöd. Tur är väl det för Robert Blackstone, på flykt undan sina landsmän. Som svensk sjöman kallas han Svartberg eller Svarten, men hans röda hår och engelska accent kan ibland ställa till bekymmer då han möter officerare från hemlandet med uppgift att föra krigsvägrare till galgen.
Den blå stranden av Erik Eriksson
(Forum)
(Forum)