Imponerande om Strindberg och antiken

August Strindberg var en av den svenska prosans främsta språkförnyare, kanske den främste av alla. Hur radikalt förnyande en författare än må vara i fråga om både språk och innehåll, är han emellertid delaktig i många konventioner. De utgör de outtalade förutsättningarna för att han skall kunna kommunicera med sin omvärld. De består inte enbart i sådana ofrånkomliga grundelement som den betydelse språkgemenskapen har inlagt i orden eller den ordning i stort och smått som samma gemenskap har valt för att kunna nyttja dessa ord. Konventionerna omfattar också hela referenssystem: vardagslivets självklarheter, den religion som är en del av språkgemenskapens liv, den historia som den har valt att tro på, de poeter den citerar, de orter den reser till, de nöjen den ägnar sig åt och de böcker den läser. Konventionerna sätter verktyg i händerna på språknyttjarna, men innebär också bundenhet: den som använder ett språk har inledningsvis inga andra redskap än de som konventionerna erbjuder. Han kan medvetet försöka frigöra sig, men det är ett farligt spel.

Straffet för den som inte respekterar åtminstone de mest grundläggande konventionerna är att han inte når fram till dem han vill tala till. Det offentliggjorda skrivna ordet är ett anbud till en krets av tänkbara mottagare. Om anbudet överhuvudtaget inte är tillgängligt för dem, avböjs det utan förhandling. Den radikala litterära modernismens historia är i stor utsträckning bland annat en historia om sådana förkastade offerter. Endast den som är mycket naiv kan förvåna sig över det resultatet.

Strindbergs språkliga förnyelsearbete innebar inte ett radikalt förkastande av de verktyg som konventionerna satte i hans händer. Han växte upp och uppfostrades i en värld där den bibliska referensramen sannolikt var den starkaste och i varje fall den mest utbredda. Men den grekisk-romerska antiken intog vid sidan av denna en central plats i den kunskapsmassa som lärdomsskolan och universitetet förmedlade och tillhandahöll därjämte i stor utsträckning moraliska, politiska och estetiska ideal med giltighet för dem som ansågs vara bildade människor. Den antika referensramen möjliggjorde effektiv kommunikation de invigda emellan - den kan bland annat ses som ett system för snabbt innehållsförmedlande och gentemot oinvigda krypterade signaler - men den tjänstgjorde också som ett idé-, problem- och språkförråd som kunde vidareutvecklas.

Det är inte överraskande att den klassiska antiken spelar en framträdande roll i Strindbergs verk. Det var ofrånkomligt. Aten och Rom erbjöd honom en väldig verktygsarsenal, och han kom också att utnyttja den under hela sitt liv. En nyutkommen bok av den lärde antikforskaren och Strindbergkännaren Anders Ollfors, August Strindberg och den grekisk-romerska antiken gör det möjligt att på ett brett och säkert underlag bilda sig en föreställning om den antika referensramens betydelse hos Strindberg. Genom sin lärdom, sin okuvliga flit och sin noggrannhet har Ollfors åstadkommit ett imponerande verk. Författarens förtrogenhet med de två världar vilkas möte han beskriver ter sig både encyklopedisk och djupgående. Det skall genast tilläggas att bokens huvuddel inte lämpar sig för sträckläsning av andra än mycket utpräglade kalenderbitare, och den framträder heller inte med några anspråk på att utgöra underhållningslektyr. De förklaringar och kommentarer som författaren infogar mellan Strindbergtexterna i de båda långa kapitel som upptar latinska och grekiska ord och uttryck i Strindbergs litterära verk syftar för det allra mesta till att underlätta ( i många fall överhuvudtaget möjliggöra) förståelsen ade citaten. Emellanåt sväller emellertid kommentarerna till fylliga och alltid informationsrika essäer.

I ett inledande kapitel , August Strindbergs möte med den grekisk-romerska antiken - i skolan, på universitetet, i litteraturen , ges en upplysande beskrivning av de latinska texter som Strindberg stiftade bekantskap med alltifrån pojkåren och av Strindbergs egna ställningstaganden till latinstudierna. Icke oväntat var han för det mesta starkt kritisk, men någon fanatisk motståndare till den klassiska bildningen i högre undervisning var han heller inte. Hans kritik gäldle snarast det själlösa pluggandets pedagogiska svagheter. Ollfors informerar vidare om de antika författare och de böcker om antika ämnen som fanns i Strindbergs egna boksamlingar, den som såldes 1886 och den som fanns vid författarens död 1912. Framställningen kompletteras av hänvisningar till andra författares studier över Strindbergs böcker och boklån. Sådana hänvisningar förekommer även på flera andra ställen i Ollfors bok; de ökar i hög grad dess värde som referensverk. Hjälp till egen orientering finner läsaren också i bokens avslutande kapitel, med rubriken "Resonerande bibliografi".

Om den klassiska antiken i Strindbergs brev - undersökningen bygger på totalt 255 brev till 84 olika adressater - konstaterar författaren nyktert att hänvisningar till antiken förekommer i cirka tre procent av materialet. Det är inte någon hög siffra, men må var och en - av dem som idag överhuvudtaget skriver brev i någon omfattning - snabbt överblicka den egna korrespondensen.Vilket område utanför brevens egentliga ämne tar en lika stor plats?

Kapitlen om latinskt och grekiskt material i Strindbergs litterära produktion är - liksom de båda kapitlen om den antika gudavärlden och om personligheter från den grekisk-romerska världen i Strindbergs oeuvre - i princip alfabetiskt ordnade och försedda med kommentarer av varierande längd.. Särskilt kapitlet om antika personligheter ger den lärde författaren anledning till ibland ganska fylliga - och för det allra mesta nyttiga - karakteristiker. I sammanfattningen till det längsta av kapitlen - det som handlar om latinska uttryck och som förtecknar uppemot 700 uppslagsord - karakteriserar Ollfors Strindbergs användning av det antika materialet så att "han på ett mycket medvetet och professionellt sätt varierar förekomsten av latin, grekiska och andra antika reminiscenser i sina olika arbeten".

Strindberg, det framgår av detta material, kunde utnyttja den verktygsarsenal som den antika referensramen erbjöd, men han stod också påtagligt fri från de band som konventionen ännu på hans tid kunde innebära. Han hade uppenbarligen tidigt vunnit självständighet och distans i det hänseendet. Vilket knappast är ägnat att förvåna dem som stiftat bekantskap med denne vår litteraturs våldsammaste fribytare och gripits av förundrad beundran inför hans exceptionella vitalitet.

Imponerande om Strindberg och antiken

I en nyutkommen bok av den lärde antikforskaren och Strindbergkännaren Anders Ollfors behandlas den antika referensramens betydelse för August Strindberg, skriver Stig Strömholm.