Imponerande skandalskildring
I sin reportagebok om politiska skandaler undersöker Torbjörn Nilsson vad som händer när individen ställs mot partiet. Karl Rydå imponeras - men känner inte igen sig i de politiska stämningar som beskrivs.
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är den första tanken som slår mig när jag börjar läsa Torbjörn Nilssons De omänskliga, en reportagebok om politiska skandaler.
Genom att i detalj skildra tre omskrivna politiska händelser, alla någorlunda färska i minnet, vill Nilsson, till vardags journalist vid tidskriften Fokus, beskriva det politiska fulspelet. Han skriver i förordet att det är en bok om "maskerna, lögnens och auktoritetens och gruppens masker. Om att det är mänskligt att vara omänsklig". Men det är lika mycket ett försök av Nilsson att visa vad som sker när individen ställs mot gruppen, partiet, och vilka mekanismer som styr den partiinterna organisationen.
De politiska händelser som Nilsson använder sig av för att driva hem sin poäng om hur de svenska partiapparaterna gynnar känslokalla taktiker är i tur och ordning: dataintrånget under valrörelsen 2006, spelet kring FRA-lagen och de hårda maktkamperna i Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU. Den största uppmärksamheten ägnas härvan kring den unga folkpartisten Per Jodenius, den så kallade FP-spionen, som lyckades ta sig in på Socialdemokraternas intranät. Nilsson imponerar i sin research. Jag om någon borde veta. Den turbulenta tid i Folkpartiets ungdomsförbund som beskrivs är delvis min egen tid i samma förbund.
Så när Torbjörn Nilsson beskriver hur Per Jodenius inleder sin politiska karriär hemma i trygga Växjö, hur han flyttar till Stockholm och börjar arbeta för ungdomsförbundet, förändras och till slut gör sig ett namn hos partiledningen är många av händelserna och personerna som passerar förbi välbekanta. Händelseförloppet är så när som på några detaljer förbluffande korrekt skildrat - från början till slutet, när Per Jodenius efter att ha avslöjats som "FP-spionen" tvingas lämna sin tjänst hos ungdomsförbundet för att rädda Folkpartiet i det kommande valet.
Med ett flyhänt språk hamrar Torbjörn Nilsson in sina slutsatser: när det hettar till går alltid gruppen före individen, det är då de godtrogna offras för att de beräknande cynikerna ska kunna fortsätta sin klättring mot toppen. Det är därför som Folkpartiets dåvarande partisekreterare Johan Jakobsson bara någon dag efter att dataintrånget har offentliggjorts förklarar att Per Jodenius är "uppsagd, avstängd och utslängd".
Och det är av samma anledning som riksdagskollegerna som tidigare morsade glatt i korridoren plötsligt vänder ryggen till det fåtalet borgerliga riksdagsledamöter som motsätter sig regeringens hållning när FRA-omröstningen rycker närmare. Det är därför som Centerns Fredrick Federley efter flera sömnlösa dygn ger upp och det är därför som moderaten Karl Sigfrid gör detsamma efter att ha skällts ut av statsministern och hela den moderata riksdagsgruppen.
Men Nilsson blir för övertydlig. I sin iver att bevisa sin tes blandar han upp texten med hänvisningar till gruppsykologiska experiment. Det känns mest som ett sätt att fylla ut sidorna, men har också ett mästrande drag. Han trampar också i samma fälla som många andra politiska journalister. Medvetet eller omedvetet misstolkar han vad som är drivkraften bakom de flestas politiska engagemang.
Nilssons beskrivning av stämningen i Liberala ungdomsförbundet stämmer helt enkelt inte. Det fanns ingen utbredd kultur där allt handlade om att göra smarta mediala utspel och "vinna" över motståndarna. Den utspelspolitik som Folkpartiet gjorde sig känt för under den här perioden saknade helt stöd i dess ungdomsförbund. Tvärtemot vad Nilsson hävdar. Och om han är fel ute i avsnittet om Folkpartiet, varför skulle han inte lika gärna kunna missbedöma stämningarna i SSU.
Det är sant att politikens spelregler är hårda och att det på toppnivåerna är underförstått att individen måste ge vika för partiet och partiledaren. Men detta hade Torbjörn Nilsson kunnat säga utan att antyda att det också skulle genomsyra allt politiskt engagemang. En sådan ärlighet hade stärkt boken. Nu kan den i stället anklagas för att vara spekulativ. För de allra flesta partimedlemmar förblir politiken ett fritidsintresse. Det var för idéerna de kom, men det var gemenskapen som höll dem kvar. Inte drömmen om en politisk karriär.