Individ framför allt?

Debatten om islam i Europa har hettat till. Den schweiziska folkomröstningen om minaretförbud i november visade vilka starka känslor offentliga uttryck för islam kan väcka.
Också i Sverige har det högerpopulistiska SD antagit en antimuslimsk linje, vilket partiledaren Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet 19/10 tydligt visade. Åkessons kategoriska och ogrundade påståenden om muslimer var ganska lätta att bemöta, vilket också snabbt skedde. Hans inledande resonemang var dock svårare att avfärda. Han påpekade att multikulturalismen trots sina universella anspråk är ett modernt västerländskt fenomen. Eftersom den västerländska kulturens överlägsenhet är underförstådd, tas det för självklart att alla som kommer hit inget hellre vill än att integreras.

Här har Åkesson hittat en känslig punkt hos det politiska och mediala etablissemanget. Multikulturalismen har sedan 1970-talet varit det självklara uttrycket för tolerans och humanistiska värderingar i Sverige. Den bygger på tanken att olika etniska och religiösa grupper ska kunna samexistera, men samtidigt ha rätt att upprätthålla sina kulturella mönster.
Det är inte självklart i alla västländer. Den franske forskaren Olivier Roy har visat hur Frankrike skiljer ut sig genom sekulära principer som begränsar religiösa uttryck i offentligheten, bland annat genom slöjförbud i skolor. Nu diskuteras även ett förbud av heltäckande slöja i offentliga byggnader. Det har väckt starka känslor hos många, och förstås särskilt hos muslimer.

Men även multikulturalismen kan innebära begränsningar av en viss grupp, när kollektiva rättigheter kommer i konflikt med individuella medborgerliga rättigheter. Eller tvärtom: den kan också leda till att individuella rättigheter inte tillgodoses när myndigheter inte vill stöta sig med religiösa och kulturella grupper. Det påpekar Anne Sofie Roald i sin nyutkomna bok Muslimer i nya samhällen: om individuella och kollektiva rättigheter. Roald, själv konvertit till islam, har länge forskat om dessa frågor och utkommit med flera verk om islam i väst. Boken ingår i ett större forskningsprojekt med stöd av Vetenskapsrådet, "Religiösa minoriteter inom nationalstaten".

Hon går metodiskt igenom framför allt familjerättsliga frågor, som äktenskap och skilsmässor. Ofta är det här som religiösa gruppers värderingar kommer i konflikt med svensk lagstiftning. Roald menar att multikulturalismens fokus på grupprättigheter har fått svenska staten att stödja bildandet av riksförbund för religiösa minoriteter, och hon riktar kritik mot flera av de muslimska samfunden i Sverige, av vilka de flesta leds av första generationens invandrare och därför präglas av patriarkala och kollektivistiska värderingar från ursprungsländerna. Hon lutar även åt att religiösa samfunds vigselrätt bör avskaffas, eftersom den skapar ett sken av myndighetsutövning och därmed ger ökad legitimitet åt de ofta komplicerade äktenskapskontrakt som förekommer i muslimsk praxis, som kan göra det svårt för framförallt kvinnor att ta ut skilsmässa.

Muslimer i nya samhällen är ett välbehövligt bidrag till en debatt som oundvikligen kommer att få ökad betydelse. Roald jämför den svenska debatten med den norska och danska och ser hur man i Sverige fortfarande är mer mån om att lyfta fram hela komplexiteten i frågor som rör religion, kultur och individ, och undviker öppen fientlighet mot islam.

I förlängningen gäller debatten dock inte endast islam utan den sekulära staten som helhet. I Västvärlden har religion länge betraktats som en privatsak. Det är inte längre lika självklart - och kritiken mot den sekulära modellen kommer inte bara från muslimer. Till exempel har den amerikanske journalisten Chris Hedges visat hur delar av den kristna högern i USA målmedvetet arbetar för religiöst grundad lagstiftning. (Amerikanska fascister: den kristna högern på frammarsch, svensk övers. Ordfront 2008)

Roald prövar tanken på ett införande av centrala islamiska tolkningsinstanser; de skulle kunna tolka islamiska källtexter i ett svenskt sammanhang, utan att individuella rättigheter åsidosätts genom särlagstiftning. Hon sätter också visst hopp till den inomislamiska debatt som pågår både i väst och i muslimska länder, där källtexterna omtolkas efter moderna levnadsförhållanden och internationella överenskommelser om individuella mänskliga rättigheter. Boken kan varmt rekommenderas till politiker och andra som vill ta dessa frågor på allvar, vilket är nödvändigt - både för att bemöta rasistiska partier och för att finna fungerande sätt för mångfaldssamhället.

Individ framför allt?

Muslimer i väst betraktas ofta som just muslimer. Snarare än individer. Religionshistorikern Anne Sofie Roald går på djupet med frågan om kollektiva och individuella rättigheter i en ny bok. Viktig läsning, finner Henrik Ohlsson.