Det har sagts att det var Henning Mankells första bok med Kurt Wallander i huvudrollen, ”Mördare utan ansikte ” som kom 1991 som satte ordentlig fart på vad som kommit att kallas det ”Svenska deckarundret”. Han tog upp stafettpinnen från Sjöwall/Wahlöö med en berättelse om innehöll lika delar social indignation som underhållande spänning. Sedan kom en lång rad böcker och långt fler filmer som nästan gjort ”Wallander” tillsammans med ”Beck” till synonyma med urvattnad löpande bandet-produktion.
Vad som egentligen gjorde Undret möjligt är inte enkelt att svara på. I analyserna brukar nämnas en slags för andra länder exotisk ”nordic noir” som en av ingredienserna, det här fenomenet finns ju också hos våra närmaste grannländer, utom då just Finland. Redan hos Mankells romanfigur finns det som sedan blivit något av en schablon: en alkoholiserad, skild, relationsstörd men djupt hängiven polis.
Sedan kan man ju lägga till att vi på samma sätt som ”Det svenska popundret” haft en rad talanger på området. Förlagen vet också när man har en kassako och utgivningen har ju varit enorm i Sverige. Om man i Norge pratar om ”påskekrim” så har vi det året om. Det är ju också en relativt billig form att ha etablerade namn som mer eller mindre regelbundet får ur sig en roman till en väntande läsarskara. Likheten med popvärlden är ofta slående. Även här kan man slå mynt av att sälja filmrättigheter.
En som gjort detta är omdebatterade Camilla Läckberg. I hennes fall har det dock lett till en positiv sak för henne själv. Efter att ha sett avsnitt av ”Fjällbackamorden” kan man enkelt konstatera att hennes böcker är bättre. Om det får henne att sluta gråta hela vägen till banken över kritiken återstår att se (på omslaget står att hon är Sveriges mest säljande författare). Som balans kan sägas att hennes främste belackare Leif G W Perssons senaste bok inte var fantastisk direkt den heller, och minst lika självförhärligande.
Hennes senaste bok heter ”Lejontämjaren” och följer det framgångsrecept hon lagt upp. Det sker ond bråd död i nutid med djupa kopplingar i det förgångna. Även här är det författaren Erica som ska lösa mordet på en ung flicka i en mycket regelvidrig utredning ihop med den lokala polisen, däribland hennes egen man. Det är en ibland säregen mix av ungdomsdeckare och Maria Lang över det hela, med ett emellanåt trögt och omständligt berättande.
Mons Kallentoft gör för Linköping vad Läckberg gör för Fjällbacka, avfolkar. Han senaste ”Jordstorm” har återigen den kvinnliga motsvarigheten till Wallander, Malin Fors, i farten. Med henne har han åstadkommit en huvudperson som man gärna följer även när varken intrigen eller Kallentoft är sitt allra bästa. Men det flyter på bra och blandningen av intressanta bifigurer och intrig ger underhållning.
Lars Bill Lundholm är mera Stieg Trenter än Sjöwall/Wahlöö. Han är en bra Stockholmsskildrare och har även han karaktärer man lätt tar till sig, både ordningsmakt och förövare. Denna gång är det en kallhamrad liga med tre kvinnor som mycket skickligt hämnas på allt och alla för en förstörd barndom. Riktigt bra!
Arnaldur Indriðason fortsätter med att berätta om ett Island som känslomässigt liknar den karga och kärva naturen. Han har tagit tillbaka sin polis Erlendur till starten i en prequel till dennes början som polis. Som en pendang till Wallander har han stort hjärta och hängivenhet men misslyckas med det mesta annars. Här är han ung och grön men grips av en uteliggares död som avskrivits som olycka. Stämningsmättat, inkännande och fascinerande att läsa om ett land med en befolkning stor som Malmös.