Ingrid Bergman och manssamhället

Ingrid Bergman hör till den lilla grupp svenska skådespelerskor som lyckades få internationell lyskraft. Den grundades inte som i fallet Greta Garbo på hemlighetsfullhet eller som Viveca Lindfors på utlevande sensuaslim utan rätt och slätt på en naturlighet som kunde upplevas som oemotståndlig. Till bilden hör också hennes sätt att söka nya utmaningar vilket gjorde att hennes karriär gjorde några tvära kast. Främst då hennes brytning med det trygga livet i Hollywood för att söka lyckan i Italien hos Roberto Rossellini efter att ha sett ett par av hans filmer. Hon bröt inte bara med den amerikanska filmindustrin utan det innebar också ett uppbrott från hennes förste man Petter Lindström. Detta orsakade stor skandal i USA och hon fördömdes av en stor och mäktig amerikansk opinion.

Nu föreligger ännu en bok om hennes liv och hennes karriär. Det är ingen helt lätt uppgift att åstadkomma något nytt i skuggan av Donald Spotos voluminösa biografi som kom för en del år sedan och det går inte att undvika att lägga de två böckerna bredvid varandra. Något som knappast utfaller till den nya bokens fördel. Det är egentligen ingen biografi i den konventionella meningen att en författare själv berättar en historia från A till Ö, utan består mest av citat ut olika intervjuer som författarinnan gjort med en rad personer som verkat i hennes närhet samt även uttalanden från Ingrid Bergman själv. Dessa har arrangerats så att de bildar en kronologisk berättelse. Alla uttalanden är som sig bör mycket högaktningsfulla och oreserverat positiva. Det hör till genren men man undrar om Ingrid Bergman inte hade några negativa sidor alls. Men hon kanske var ett undantag.

Någon djupare analys är det knappast fråga om utan det blir mer en serie inblickar i privatlivet och då och då detaljer ur filminspelningsarbetena. Så värst många nya insikter ger inte det senare. Vi får reda på att den så kallade italienska neorealismen, där Rossellini var en av de klarast lysande stjärnorna, ytterst var ett resultat av hur det var i Italien med brist på praktiskt taget allt efter kriget och att man helt enkelt måste göra dygd av nödvändigheten. Dit hörde att arbeta i befintliga miljöer då ateljéerna var förstörda och försöka vara ekonomisk med allt annat. Men den historien har berättats många gånger förr liksom inblickarna i Alfred Hitchcock, som såg Bergman som lite av favoritakris, och hans sätt att arbeta.
Men om boken inte lägger så många tum till den person- eller filmhistoriska kunskapen om Ingrid Bergman finns en annan aspekt som är mer intressant. Det gäller hennes närmast totala beroende av manssamhället och som i mycket kretsar kring tre män med stort inflytande över hennes liv och karriär. Det börjar med hennes förste man Petter Lindström. Giftermålet i lilla Stöde (som här felaktigt uppges vara en stad) var en av 1930-talets stora mediehändelser i Sverige och blev inledningen till en relation där hans kontrollbehov förefaller vara närmast totalt. Han tog hand om pengarna hon tjänade på sina filmer och det var inte förrän långt senare på 1950-talet som hon fick pengar direkt i sin egen hand, de första sedan hon hade haft sitt första filmuppdrag som statist i filmen Landskamp 1932. Klart är att de två växte ifrån varandra och skillsmässan som väckte sådan skandal blev närmast oundviklig.
En andra man med stort inflytande var producenten David O Selznick, känd för sina otaliga memorandum vilka sedermera samlats i bokform. Han hade Ingrid Bergman under kontrakt under hennes första tid i Hollywood och tjänade självfallet mycket pengar på henne, inte bara genom sina egna produktioner utan också genom att hyra ut henne till andra producenter för summor som vida översteg hennes kontrakterade lön. Detta var ingalunda ett ovanligt förfarande och förekom också i svensk filmindustri särskilt vad beträffar kvinnliga skådespelare som hade all anledning att känna sig utnyttjade i denna form av 'slavhandel'.

Den tredje intressanta personen är Roberto Rossellini. En man som inte bara var en briljant filmskapare utan en med mycket extravaganta vanor som han förvärvat genom sin uppväxt i en ganska förmögen familj. Det var en person med stor förmåga att charma sin omgivning vilket gjorde det möjligt att hitta finansiärer för sina filmer. Men med sin dyrbara livsföring i blev det inte mycket kvar av de inkomster som flöt in vilket också inkluderade hennes, och man får en bild av ett liv som stundtals verkar ganska knapert där utmätningsmännen med jämna mellanrum beslagtog deras bohag.
Till sist uppstår då en paradox. Hur kunde denna i sig mycket målmedvetna kvinna låta sig styras i så hög grad av männen i sin närhet? Det kan vara något för läsaren att grunna på och frågan har kanske alltjämt sin aktualitet.

Ingrid Bergman och manssamhället

Charlotte Chandlers nya biografi om Ingrid Bergman fördjupar inte Bergmanförståelsen, men erbjuder ändå intressant läsning om skådespelerskans beroendeställning till männen, skriver Per Olov Qvist.