Initierat om Hans Ruin

Många av oss som är något äldre minns fortfarande en radioröst från 1950- och 1960-talen, Hans Ruin (1891-1980), som på välformulerad och vackert klingande finlandssvenska talade om något litterärt eller filosofiskt ämne. Många nutida yngre lyssnare och läsare kanske frågar "vem var Hans Ruin?" Nu kan vi alla få ett initierat svar. Sonen och statsvetarprofessorn Olof Ruin har nämligen i Vitterhets Akademiens serie De lärde tecknat ett porträtt av sin far, Hans Ruin - en gränsöverskridare.
Hans Ruin var, menar sonen, i två avseenden en gränsöverskridare.

Dels territoriellt. Hans Ruin var uppväxt i den finlandssvenska kulturkretsen med många besök och kontakter i Sverige. Nämnas kan exempelvis ett första besök i Uppsala 1919 som han sammanfattade med orden "Uppsala - Du var härlig". Han flyttade i 50-årsåldern till Sverige, bosatte sig i Lund och blev svensk medborgare.
Dels professionellt. Han hörde hemma i olika universitetsämnen och skrev inom många områden. Han fanns, skriver Olof, i "en skärningspunkt mellan psykologi och filosofi, estetik och konstvetenskap samt mer traditionell litteraturhistoria". Men han skrev inte bara och inte ens främst böcker av vetenskaplig karaktär. Han skrev också essäer och böcker av mera skönlitterärt slag. Och han höll föredrag och var verksam inom många sällskap och organisationer. Hans samlade verk omfattade över tjugo böcker och mängder av uppsatser, artiklar och recensioner.

Hans Ruin var en folkbildare på hög nivå och fullgjorde i hög grad vad som numera brukar kallas universitetens tredje uppgift, nämligen att till omvärlden förmedla kunskaper och aktuell forskning. Hans bredd och mångsidighet var imponerande. Ibland tyckte han själv att han splittrade sig alltför mycket. Vid ett tillfälle sade han exempelvis att hans bibliotek, liksom hans författarskap, var "utan skelett, utan system, utan linje".
Olof skildrar ingående faderns uppväxt och familjeliv. Pappa Valdemar var professor i pedagogik och en tid rektor vid Helsingfors universitet, mamman sysslade från början med sömnad. Det var en betydande men inte lycklig familj och Hans växte upp med många konflikter i sin nära omgivning. Hans gifte sig 1917 med Kaisi, som kom att betyda mycket, ja "allt", för honom. De fick åren 1918-1927 tre barn, av vilka Olof var yngst.

Det var närmast självklart att universitetsrektorns son skulle fortsätta med akademiska studier. Hans Ruin blev emellertid, som nämnts, ingen traditionell forskare med lysande universitetskarriär. Han tog förvisso doktorsexamen vid Helsingfors universitet och blev 1921 docent i psykologi vid detta universitet. Men så började "mångsyssleriet" och hans viktigaste vetenskapliga arbete, Poesins mystik, kom först 1935. Den boken blev emellertid under flera årtionden mycket läst och citerad. Och först 1945 fick han en professur i filosofi vid Åbo Akademi. Den tillträdde han emellertid aldrig. Han hade börjat fundera över om han passade som professor i detta ämne, han ville egentligen syssla med idehistoria och klassiska filosofiska problem, medan filosofiämnet mer och mer hade börjat syssla med logik och matematiska formler.

Och så kom Sverige. Han fick ett erbjudande om en docentur i estetik vid Lunds universitet och han bestämde sig 1946 att avstå från Åbo och flytta till Lund. Olof skildrar med inlevelse faderns svårigheter att besluta om sin framtid. Han var ju drygt 50 år då han fick detta erbjudande.
Han ångrade dock aldrig sitt beslut. Han fick nya vänner och nya uppdrag. Han blev inspektor för Malmö studentnation (då fanns tretton nationer vid universitetet) och han blev teaterrecensent i Sydsvenska Dagbladet. Hans liv i Lund - liksom i Finland - blev att föreläsa, att skriva och att hålla tal inför akademier och sällskap. Han medverkade också i Sveriges Radio, där han talade om poesi och litteratur och om händelser i samtiden. Berömda är också hans nyårstal.

En viktig del av Hans Ruins liv måste också nämnas och det görs ofta i boken. Jag tänker på Härligö, en skärgårdsö ca sex mil väster om Helsingfors. Här tillbringade Hans somrarna i 75 år. Han fiskade, seglade och skrev i regel tre månader om året - resten av året tänkte och drömde han om Härligö, varhelst han än bodde under andra delar av året.
Många nutida biografier och memoarer skrivna av en son eller en dotter har karaktären av uppgörelser. Författaren skriver om oförrätter som han eller hon drabbats av under uppväxtåren. Själv tycker jag att det är bra om böcker präglas av uppriktighet, om de ger en personlig bild av barn- och uppväxtår, inte bara av harmoni och lycka, utan också av konflikter. Men det finns en gräns som ibland passeras. Den omskrivne har ju ofta inte möjlighet till replik, till att ge sin bild av "hur det egentligen var". Den bilden är kanske helt annorlunda.

Denna bok är snarare ett exempel på motsatsen. Den är ett idolporträtt. "Jag var som pojke mycket stolt över honom" skriver Olof. Och denna stolthet har fortlevt. Det är ett kärleksfullt porträtt. Sonen är stolt över faderns liv och verksamhet. Han skriver också mycket ömsint om faderns och moderns sista år i Stockholm.
Få - om ens några - har numera den bredd och mångfald som Hans Ruin hade. De kanske inte passar i dagens specialiserade och teknifierade samhälle. Men det skulle behövas.

Initierat om Hans Ruin

Olof Ruin har skrivit ett kärleksfullt idolporträtt av sin far Hans Ruin, skriver Ingemar Mundebo.