Det kan kallas tajming. Carolina Neurath och Jan Almgren släpper sin bok De svenska riskkapitalisterna mitt i en regeringsbildning där riskkapitalet har en av huvudrollerna. Vänsterns hatobjekt nummer ett får här fyra tydliga ansikten (Harald Mix, Björn Savén, Robert Andreen och Conni Jonsson) och ett antal otydliga i form av riskkapitalbolagens styrelser på de engelska kanalöarna Jersey och Guernsey.
Neurath har tidigare skrivit om kraschen för HQ Bank och tillsammans med Almgren målar hon åter upp samma bild av den svenska finansbranschen, som består av tävlingsinriktade unga män (alltid bara män) som inte skyr några medel för att nå högst. De kunde väl få hållas och slå varandra i huvudet i sin pojkrumsmiljö. Problemet när de blivit medelålders och äldre är bara att de hanterar mångmiljardbelopp och att svenska arbetare, skolelever och pensionssparare är beroende av deras beslut.
Författarna driver tesen att riskkapitalbolag i sig är något skumt, men når där inte riktigt ända fram. Varken effektivisering av verksamheter, kortsiktigt ägande (7-10 år) eller att använda den lagstiftning som finns för att maximera vinsten är ju något som är exklusivt för dessa bolag. Riskkapital har under 25 år också används för att rädda svenska företag, och riskkapitalisternas kunskaper har byggt på vårt pensionskapital.
Ansvaret för den fortsätta verksamheten ligger hos politiska lagstiftare, pensionsförvaltare och, ytterst, på oss själva. Och medan vi funderar på om detta är bra eller inte är det både roligt och lärorikt att läsa ännu en initierad betraktelse om ”boys with toys” i storfinansmiljö.