Inkännande och brutalt

I "Att skjuta hästar" skickar Kjell Eriksson en ung Uppsalason till spanska inbördeskrigets fasor. Björn G Stenberg läser en roman med flytande språk och empatisk hållning.

Uppsalaförfattaren Kjell Eriksson har bytt miljö igen och lämnat Sydamerika för Spanien.

Uppsalaförfattaren Kjell Eriksson har bytt miljö igen och lämnat Sydamerika för Spanien.

Foto: Idha Lindhag

Litteratur2015-08-15 08:10
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Efter tio böcker övergav Uppsalaförfattaren Kjell Eriksson både kommissarie Ann Lindell och Sverige. Efter ett par år i Brasilien och två böcker där kommissarie Santos spelat huvudrollen har han för sin nya bok förflyttat sig litterärt till Spanien. ”Att skjuta hästar” utspelar sig under Spanska inbördeskriget, år 1938. I centrum står Upplandssonen Alfons Andersson som, likt många idealistiska och äventyrslystna unga män och kvinnor från hela Europa, och Nordamerika, anslutit sig till de Internationella brigaderna.

Kriget är inne på sitt tredje år, efter att general Franco gjort uppror mot den lagliga och demokratiskt valda republikanska regeringen. De fascistiska regimerna i Tyskland och Italien ger hjälp åt upprorssidan medan de demokratiska staterna håller sig utanför i rädsla för kriget ska sprida sig. Resultatet blir att Franco segrar och de frivilliga får ta sig hem bäst de kan, ibland för att bli åtalade vid hemkomsten.

När berättelsen börjar är det också tufft för den grupp som Alfons Andersson tillhör. De har blivit separerade från huvudstyrkan och finns nu bakom fiendens linjer på väg att ta sig genom Aragonien på väg till floden Ebro. Som i alla krig försvagas den ideella glöden vartefter och det handlar om överlevnad. Ynglingen från Uppland inser att han efter en tid faktiskt har tagit livet av flera människor, flera av dem kanske snarare utkommenderade utan val, än att de skulle vara onda fascister. Inte minst tvingas han döda flera hästar, något otänkbart för bondsonen och det som gett boken dess titel. Flera av de som kommit honom nära är också borta. Tankarna går ofta hemåt och genom dem berättar Kjell Eriksson också om livet i Sverige och Uppland på denna tid.

Genom de diskussioner som gruppen har under sin flykt behandlas också olika aspekter på hur kampen ska föras. Det är inget tvivel på vad författaren tycker.

Som helhet har Kjell Eriksson lyckats bra med ett svårt tema, hans patos är inte att ta miste på. Hans personer lever i högsta grad och träder fram genom historiens lager. Han är skicklig på att mejsla ut karaktärer som är flerdimensionella och allmängiltiga trots det speciella i situationen. Det är brutalt, men också för att låna Peter Englunds titel ”Stridens skönhet och sorg”, vackert och inkännande, dessutom spännande skrivet med bladvändarvarning. Och det är bra att i det globala tillstånd som nu råder ”predika” solidaritet och hjälpsamhet. Det är inte så länge sedan hela Europa stod i brand.

Litteratur