Inkännande om vetenskapsman

Hur levandegöra en forskare och författare verksam för flera hundra år sedan i ett annat land på ett främmande språk? Den källkritiska metoden med utnyttjande av samtida dokument och senare tiders forskning måste utgöra grunden. Men det räcker inte för att blåsa liv i personen bakom verket. Därtill krävs också förmågan till inkännande i en annans psyke och igenkännande av tidlösa själsegenskaper. Med ett ord: valfrändskap.

Mot denna bakgrund kan man i förstone häpna när juristen och Uppsala universitets förre rektor Stig Strömholm ger ut en bok om och av den franske matematikern och religionsfilosofen Blaise Pascal (1623–62). Den ene en modern, humoristisk och verserad världsman, den andre inte bara abstrakt teoretiker utan med åren alltmer upptagen av den världsfrånvända variant av kristendomen som under 1600-talet gick under namnet jansenism: vad har väl dessa båda gemensamt? Mer än man kunde ana, visar det sig.

I den långa inledningen till sitt urval av brev och småskrifter hyllar Strömholm Pascals prosastil, vida berömd för sin pregnans och elegans. Strömholm, som är något av en polyglott, gör för egen del sitt bästa för att efterlikna mästaren, och få av dagens svenska prosaister rör sig lika obesvärat som han på retorikens höjder.

På en punkt måste han dock nöja sig med att lyfta på doktorshatten för sin överman: geometrikern Pascal som även uppfann den mekaniska räkneapparaten och därmed underlättat livet för otaliga forskare och affärsmän tills datorerna gjorde de slamriga maskinerna överflödiga. Förbluffande nog tog han också initiativ till en lönande affärsidé: Europas första lokala transportsystem i form av en omnibusslinje, med hästar som dragare.

I tecknandet av Pascals sociala miljö, den lågadliga ämbetsmannavärlden, visar sig Strömholm som en utmärkt guide med sinne för målande detaljer. Den otålighet inför mindre begåvade medmänniskor som plågade den intellektuellt snabbrörlige Pascal delar måhända Strömholm men förmår i motsats till föregångaren att världsmannamässigt dölja den bakom ett skämt.

Det som framför allt genom århundraden hållit Pascal levande och flitigt nyöversatt i hela västvärlden är hans religiösa tänkande sådant det kommer till uttryck i den samling notiser, citat och aforistiska fragment som går under titeln Pensées, Tankar. Den föreligger sedan ett halvsekel i god svensk tolkning av Sven Stolpe, och Strömholms skrift kan ses som ett välkommet komplement till den utgåvan.

Därmed är vi inne på en inte helt lättbesvarad fråga: hur ställer sig Strömholm till den religiösa sidan av Pascals liv och verk? Han delar förvisso inte Stolpes ostentativa bejakande av den romersk-katolska kyrkan och dess läror. Och det gjorde inte Pascal heller. Dennes jansenistiska övertygelse, innefattande bland annat läran om alltings gudomliga förutbestämmelse och den naturliga människans fördärv, stod i öppen konflikt med Rom.

Strömholm talar aldrig rent ut i denna sak, men under läsningen av hans bok får man en allt starkare känsla av hans sympati även för mystikern och teologen Pascal. Utan denna sympati skulle hans porträtt inte varit lika övertygande.

En nyckel till bådas kynne heter öppenhet för motsatser och modet att se sanningen i paradoxer. Här ett litet stycke ur Pensées som även en måttligt religiös person borde instämma i:

”Det är ofattbart att Gud existerar, och ofattbart också att han inte skulle existera. Ofattbart att själen består sammanknuten med kroppen, likaså att vi inte skulle ha någon själ. Ofattbart att världen är skapad, liksom att den inte skulle vara skapad.”

Mycket funnes att tillägga om Strömholms texturval – breven till systern och de principiella geometriska resonemangen för att nämna två exempel – allt omsorgsfullt kommenterat. Men bokens tyngdpunkt är den långa inledningen som försöker fånga den pascalska essensen.

Till slut en brasklapp. Om någon läsare av denna recension finner somliga meningar i längsta laget får det ses som en reflex från den anmälda texten.