Inlevelsefullt om Gimospelen

Det är en känd sak att bruket, det begränsade och i sig slutna industrisamhället med tyngdpunkt i metall- och trävaruframställning, varit gynnsamt för tävlingsidrott.
När den svenska idrottsrörelsen sköt fart på allvar för hundra år sedan, nådde man utanför städerna. Då var inte minst bruksorterna genast med på noterna. Som främsta symbol nämns gärna orter som Degerfors, vars IF bildades 1907. Men otaliga andra kunde med ungefär samma rätt ha nämnts.

Nu har en bok om detta intressanta fenomen publicerats genom Lars Wikfeldt och Yngve Vällstrand. Men temat är originellt. Det är inte en förening som står i blickpunkten utan ett evenemang. Under titeln Gimospelen - en klassiker i svensk friidrottshistoria skildras detta osannolika arrangemang i detalj.
Det gäller alltså ett stycke norduppländsk bruksidrott med en årlig stortävling som röd tråd. Det började 1914, då den starke mannen (ynglingen) och sedermera legendariske traditionsbildaren Kristian "Kirre" Lindman tryckte på startknappen. Han var för övrigt son till en av den tidiga svenska riksidrottens grå eminenser, Alex Lindman, portalgestalten Viktor Balcks högra hand genom alla år. Det underlättade i startfasen. Men "Kirre" tycks framför allt ha varit en mycket effektiv handlingsmänniska som kunde få med sig bruksledningen på sitt idrottsliga äventyr.
Det slutade 1977. Gimospelen hade då firat stora triumfer närmast föregående decennier. Men den nya tidens krav på ekonomiska ersättningar och fulländade anläggningar kunde man inte leva upp till i längden.

Som läsare rycks man med av framgångarna, lider av motgångarna. Det är med andra ord en inlevelsefull bok författarna åstadkommit, skriven con amore men också med distans. Full vetenskaplighet (med konsekvent referenssystem) har man inte eftersträvat.
Men det framgår att ingen möda sparats när det gäller källmaterialet (både skriftligt och muntligt). Förtjänstfullt och välformulerat skildras inte bara idrotten utan också bruksmiljön och symbiosen dem emellan.
Man frågar sig hur en så liten ort så länge och så framgångsrikt kunde härbärgera ett evenemang som tidvis kallades "Lilla SM" och lockade till sig världsstjärnor av största lyskraft. Finns någon parallell i bruks-Sverige?
Det är svårt att hänvisa till en särskilt gynnsam materiell bakgrund. Den personliga faktorn, förstärkt av etablerad tradition, har här uppenbarligen drivit sitt spel.

Normalt är det ju lagbollspelen, särskilt fotboll och bandy, som omhuldats i bruksmiljön. Nu var fotboll mycket populärt även i Gimo, men här nådde man inte alls motsvarande resultat.
Den generella frågan om relationerna mellan idrottsgren och omgivande miljö aktualiseras. Tesen blir alltså att bruksmiljön normalt gynnade lagbollspelen med dess krav på kollektivt uppträdande och identitetsskapande förmåga.
Omvänt gynnade den agrara miljön individuella grenar som friidrott och skidlöpning. Städerna får väl då ses som allroundmiljöer. Dessa generaliseringar på fri hand understryker Gimos unika karaktär som friidrottsligt Mecka en gång om året under omkring sex decennier.

Inlevelsefullt om Gimospelen

Levande och väl­formulerat skildras den epok då Gimo var ett fri­idrottsligt Mecka i den nyligen utgivna Gimospelen - en ­klassiker i svensk fri­idrottshistoria, skriver Jan Lindroth.

Levande och välformulerat skildras den epok då Gimo var ett friidrottsligt Mecka i den nyligen utgivna Gimospelen - en klassiker i svensk friidrottshistoria, skriver Jan Lindroth.