Eva, hemkommen till Island efter en lång utlandsvistelse, erbjuds att passa en lägenhet och en katt. Men mystiska saker försiggår i det kameraövervakade höghuset. Rykten om att den förra lägenhetsinnehavaren tagit livet av sig florerar. Upplagt för skräckfilm, låter det som, men det handlar om den isländska författaren Steinar Bragis Kvinnor. Den nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och är den första av Bragis böcker som översatts till svenska. Förhoppningsvis dock inte den sista.
Händelseförloppet i Kvinnor är inte lätt att redogöra för och mycket vinner på att vara osagt. Det kretsar kring lägenheten och samtidigt som den gåtan tätnar, fördjupar sig Bragi i Evas förflutna och hennes nyss havererade kärlekshistoria. Dessa saker hänger också samman, ska det visa sig när Eva blir indragen i ett konstnärligt experiment på liv och död. Mest på död. Vägen dit är minst lika fragmentarisk, förvriden och suggestiv för Eva som i Bragis berättarteknik.
Eva är en halvhjärtad konstnär med kaotiskt känsloliv och tillhörande alkoholvanor. Om hon var man skulle hon kanske vara ett geni. Den vilsna livsföringen gör henne också till ett perfekt objekt för den Store Konstnären, Novak, som sakta men säkert tar över hennes liv. Att Eva hamnat i lägenheten är inte en slump. I en intervju som Eva läser säger han: ”Kvinnors konst är fångens konst som under dagtid arbetar med att tillverka nummerplåtar eller diskborstar och inte förmår – vilket är helt begripligt – att lyfta sitt sinne tillräckligt högt över murkrönen, varken de som finns i deras inre eller utanför dem.”
Det är fångens konst Eva får ägna sig åt, väldigt bokstavligt. Novak menar att kvinnornas motsvarighet till Odysseus är Anne Franks dagbok: ”Det minimala livsutrymmet för en kvinna som är instängd, fången medan mannens världshistoria dånar utanför fönstren.” Eva får en begränsad plats att leva på och får där utgöra konst snarare än att skapa den själv. Genom att hårddra kvinnors situation vill Novak bevisa sin tes. Det får givetvis konsekvenser för Eva men i romanen ställs frågor om vad begränsningarna innebär för individer och för samhället i stort. På den sparsmakade plats som får utgöra Evas liv och berättelsen om henne, dånar världshistorien utmärkt inomhus.
Evas instängdhet är en bild för kvinnors situation men Bragi kopplar också in hela det ekonomiska system som gör människor till varumärken. I fångenskapen gläds Eva av att läsa bloggcitat i tidningar. Människorna där är minst lika snärjda som hon själv: ”nästan hela deras så kallade privatliv levdes mitt för ögonen på en namn- och ansktslös massa som följde varje rörelse och följde varenda tankegång”.
Den uppbrutna berättelsen och de skrämmande vändningarna gestaltar både Evas väg in i den märkliga situationen och de frågor romanen ställer. Bragi tvinnar samman trådar och lyckas på så vis skapa en roman som är lika spännande i sitt mysterienystande som i sin undersökning av kön, politik och konst.
Maria Margareta Österholm
doktorand i litteraturvetenskap med genusinriktning vid Uppsala universitet