Inte mer än en skrivövning
Antologin Svensk haiku borde ha stannat som en stencil tryckt enbart för de inblandade, anser Magnus Dahlerus.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi får skylla de gamla haikumästarna för detta. De fyllde sina dikter med djupa insikter, oemotståndliga än i dag. Beatförfattarna på 60-talet, inte minst Jack Kerouac, såg dess sprängverkan. En annan orsak är den korta formen. Det finns en allmän och utbredd fäbless för lättfattliga och lätt livsfilosofiska dikter. Det blir ofta en omedelbar fördjupning av tillvarons hemligheter. En personlig favorit är Matsou Bashos (1644-1694) icke renläriga alster: "Oh Snail, Climb Mount Fuji But slowly, Slowly". Den fördjupar betydelsen av långsamheten och lovsjunger den.
Det finns regler för hur haiku ska skrivas. Olika varianter. Två stycken finns på Svenska Haiku Sällskapets hemsida. Stavelselängden är 5-7-5 anser vissa, andra säger tre korta rader. Viktigast är dess innehåll. Det ska finnas en årstidsangivelse, dikten ska dela sig i två delar: det ska finnas en överraskningseffekt i sista raden. Många har givit upp också detta. Ytterligare andra menar då att detta inte är haiku utan aforism. Kärt barn har inte bara många namn, många vill bidra till dess uppfostran. Diktformens ursprung är Japan men nu är den internationell.
Jag funderar över vem antologin Svensk haiku riktar sig till. Var och en kan hitta något i den, skriver man i förordet. Men finns det inte tillräckligt med haikuantologier med låg ambitionsnivå? Av de femtio författarna i antologin skriver några få sådant som blir större än de tre rader deras alster utgörs av. Det finns ingen som helst poäng med att begränsa en dikt till tre rader om den inte får fortsätta i tanken. "Haiku" som stannar kvar på papperet skulle för det mesta bli bättre om de fick fortsätta de rader extra som de behöver för att gestalta sin känsla eller stämning. Att ett redaktionsråd på det här sättet vill upprepa de skrivövningar som finns reaktionslöst på nätet är en gåta. Antologin skulle på sin höjd varit en stencil som skickades runt till de inblandade. Ett snedsteg av en redaktion som annars brukar ge ut bra böcker.
Märkligt också att tre av våra mest välkända Uppsalapoeter har bidragit med några alster av litet värde. I och för sig talar det om hur svårt det är att lyckas med haiku även för vanligtvis skickliga poeter. Tranströmer har visserligen förmågan, överraskande för många är Bill Larssons (1977-2008) insiktsfulla trerading:
vattnet i tunnan
alla sommarens skurar
blir min spegelbild
Kanske skulle man kunna uttrycka det så att en bra haiku uttrycker en banal insikt på överraskande sätt. Den kräver antagligen en erfaren skribent som är beredd att offra sin exklusivitet men den gör antagligen klokast i att låta bli.
En ny bok
Svensk haiku
Urval: Trombones redaktionsråd
(Trombone)
Svensk haiku
Urval: Trombones redaktionsråd
(Trombone)