Ibland räcker det med att rikta blicken på någonting som är nära för att se riktigt långt. Med den ganska magnifika videoinstallationen ”Om jag var där” gör den spanska, och i Uppsala bosatta, konstnären Agustín Ortiz Herrera ett mycket bokstavligt nedslag på Köttinspektionen och illustrerar på ett föredömligt sätt hur man ser det stora i det lilla.
Utgående från en fotodokumentation som bygger på Köttinspektionens näromgivningar, med fokus på ”osynliga” exploateringsbara ytor som parkeringsplatser och industribebyggelse som försvinner i takt med att staden förtätas och växer, formulerar Ortiz Herrera en rad utsagor om plats och miljö som löper in i och över varandra i mångdubbla lager. På den vägg som visar bildmaterialet visas parallellt, på samma yta, en film som visar en grupp människor som befinner sig i det aktuella rummet och ser på samma bildmaterial. I ett ljudspår som överlappar de rörliga bilderna hörs en intervju där samma gestalter talar om den upplevelse som vi ser. Triangeln av material är inte synkroniserad och ljudet möter bilderna på olika ställen för varje loop. Mötet mellan informationskällorna och rummet där betraktaren också befinner sig skapar en väldigt intensiv känsla av närvaro och inkluderar åskådaren i verket utan att interaktionen blir övertydlig och/eller påträngande. Det är mycket elegant och välbalanserat.
För Ortiz Herrera, som arbetar med den spanska ekonomiska krisen i färskt minne, handlar verket om den slagsida som en kraftig urban utveckling och en accelererande gentrifieringsprocess kan innebära. Det är ett uppfriskande perspektiv i ett Uppsala som än så länge bara bejakar de krafter som ledde till den spanska systemkollapsen. Det aktuella rummet, där det en gång inspekterades kött och nu visas konst, utgör själva sinnebilden av en positiv gentrifiering, som naturligtvis även har andra följder. Men verket handlar också om begreppet plats i ett större perspektiv, och kanske framförallt om att notera, och inte bara vara på, en plats. De deltagande människorna kommer alla från Uppsala och via deras intryck av bilderna får vi ingångar till olika sätt att vara i en miljö, från barndomsreferenser till förvåning över att det som är välbekant kan verka så främmande.
Ortiz Herrera griper också platsen i ”Köttinspektionen”, utställningens andra verk, som besökaren passera på vägen in till den större filmsalen. Här varvar närbilder av hud med kött som skärs i tunna skivor i en blinkning till byggnadens historia. Sammanslaget bjuder utställningen på en fascinerande känsla av att befinna sig i ett rum samtidigt som det dissekeras. Köttinspektionen fortsätter att visa sig vara en helt oundgänglig källa för samtidskonst i Uppsala.