Invandrarna i Floras rike

Sedan 1921 ger Svenska Linnésällskapet (instiftat 1917) ut valda avhandlingar av Carl von Linné i svensk översättning. Början gjordes med Herbationes upsalienses (Botaniska exkursioner i trakten av Uppsala). Den senaste utgåvan (2008) bär titeln De coloniis plantarum, på svenska Om växterna som nybyggare. Avhandlingen, författad av Linné själv, ventilerades i Uppsala den 15 juni 1768. Respondent var dalmasen Jöns Flygare, sedermera, till sin död 1806, lagman och borgmästare i Gävle.

Översättningen, som speglar Linnés såväl jordnära som bildrika språk, har gjorts av latindocenten Johnny Strand. För efterskrift och kommentarer svarar botanisten Karin Martinsson. Kommentarerna rör främst växternas nuvarande vetenskapliga namn men ger också lärdomshistoriska utblickar.
Listor i bokform över nyheter i den svenska floran med första litteraturuppgift för växter i Sverige har efter Linné publicerats av bland andra Elias Fries (1814 och senare), Otto Nordstedt (1920) och Nils Hylander (1970).
Efter ett inledande avsnitt om växternas spridningsvägar förtecknas i avhandlingen (där inga svenska växtnamn anförs) ett drygt sjuttiotal växter, med tonvikt på ej allmänt förekommande arter, som "under senare tid" inkommit till Sverige, Finland och Norge. Ett och annat avsteg görs från dessa principer, till exempel vad gäller dvärgbjörken, som ju inte är en sen invandrare och dessutom sägs förekomma "i hela Sverige".

Från Roslagen uppges bunge (Samolus valerandi). Uppmärksammade Uppsala-växter är ryssgubbe och kungsängslilja. Ryssgubbe, inkommen med spannmål från Ryssland, sågs först av Linné 1761 ("på dynghögar kring Uppsala"). Den finns inte med i hans Sverigeflora 1745 och 1755. Vad Linné kallade denna växt på svenska vet vi inte. Benämningen ryssgubbe/ryssgubbar kom inte i officiellt bruk förrän under andra hälften av 1800-talet.
Kungsängsliljan är noterad från Kungsängen i Uppsala i Linnés Sverigeflora, dock utan svenskt namn. Men genom andra skrifter av Linné vet vi att han kände växten under benämningen damspelsblomma, med hänsyftning på växtens rutmönstrade kalk. Damspelet spelades med små runda brickor på ett schackbräde. Namnet kungsängslilja ("Kongsängs-Lilja") är först belagt i den botaniska litteraturen i tredje upplagan (1816) av Samuel Liljeblads svenska flora, men torde ha myntats långt tidigare av någon Uppsalabo.

Omslaget till Linnésällskapets utgåva pryds av en utsökt vacker akvarell av kungsängslilja i Olof Rudbeck den äldres handskrift Blomboken volym 2.
Två nutida invandrare till Uppsala är rosenkronill och en ras av gulkronill som båda växer vid Kungsängsleden nedanför Ångströmlaboratoriet (se Örjan Nilsson i Svensk botanisk tidskrift 1994).
I avhandlingen ges också upplysningar om växter inkomna till Europa "ganska nyligen? från avlägsna trakter, ja ända från Indien". Av sådana växter sägs kanadabinka (Conyza canadensis) ha nått "ända till Sverige".
Om kanadabinkan skaldar Alf Henrikson:
Erigeron canadense kom vandrande in på Richelieus tid. Den kom till Paris med ett uppstoppat fågelskinn som dess frö hade fäst sig vid. Från det fjärran Quebec i ett enstaka exemplar kom sagda frö.

Slutligen uttrycker författaren en önskan att ge exempel på växters utvandring från Europa till "Ostindien, Amerika och Afrika". Denna förhoppning måste dock stanna vid ett önsketänkande i en liten avhandling på tretton sidor.
Men avhandlingen ger, i miniformat, prov på Linnés tankar och kunskaper om förändringar i floran i Sverige och andra länder.

Invandrarna i Floras rike

Carl von Linnés avhandling om nyheter i den svenska floran föreligger nu i svensk översättning från latinet, konstaterar Mats Rydén.