Det är alltid en njutning att läsa Paul Auster. Med sin distinkta prosa och sin monumentala övertygelse om att vardagens triviala tomrum är laddat med en mening som språket kan och måste avtäcka har han blivit en trivsam och pålitlig bekantskap. Böckerna droppar in utan allt för långa mellanrum och eftersom man trivs så förträffligt i sällskapet har man överseende med att han sällan varierar sig och lite för ofta är lite för snabb.
Den omstörtande New York-trilogin som gjorde Auster till ett världsnamn under slutet av 80-talet förblir författarskapets höjdpunkt, trots att flera av författarens sena verk rent kvalitativt kan mäta sig med de tre postmodernt sönderbrutna genrelekarna. Med trilogin låg Auster i exakt fas med sin tid, och det går inte att kräva att en författare ska hitta en sådan position mer än en gång under sin karriär. De flesta hittar aldrig det undflyende ögonblicket då deras ord faktiskt kan bli ett bräckjärn som skapar en liten glipa i samtiden där de kan tränga in och bli en bestående del av ett större kretslopp.
Det är inte helt ovanligt att Paul Austers lacanska ordslott anklagas för en besvärande pseudointellektualism. Men allt som oftast har kritiken en underton av ilska som snarare riktar sig mot den Brooklynbaserade Park Slope-adel av internationella bästsäljare, som Auster och hustrun Siri Hustvedt är det främsta exemplet på, än mot Austers egentliga ord. De intellektuella anspråken är nämligen sällan särskilt höga hos Auster, som från genombrottet och framåt varit sysselsatt med att gestalta språkets förmåga att bygga verklighet. Varken mer eller mindre. Då är det betydligt mer besvärande att flera av hans senare romaner hade mått bra av en extra vända hos en sträng redaktör. Inte för att de är usla, utan för att de då kunde ha tagit klivet från bra till lysande.
I Vinterdagbok tar Paul Auster emellertid ett ännu längre kliv tillbaka än till New York-trilogin och skriver en fristående fortsättning på sin självbiografiska prosadebut The Invention of Solitude (Att uppfinna ensamheten), som utkom 1982 och kretsade kring Austers komplicerade förhållande till en nyss avliden och ständigt undanglidande far.
Vinterdagbok är enligt ryktet en frukt av något för den produktive Auster så ovanligt som en skrivkramp, och han konstaterar själv att det kanske är dags att lämna fiktionen ryggen för en stund. Både för att få ett avbrott och för att gå till botten med de minnen som ryms i den kropp han släpat runt på i mer 60 år. Han är fortfarande, alltjämt rökande, salladshatande och åtminstone en smula alkoholberoende, fullt frisk. Men det går inte att bortse ifrån tiden som gått och det gäller att göra en inventering innan livets vinter blir så kall att fingrarna stelnar över skrivmaskinen.
Paul Auster skriver genomgående i andra person, som om han genom att rikta sig till ett "du" vill konstatera att också det egna, bokstavliga (!) livet skapas av ord. Med sedvanlig språklig lätthet tassar han fram - promenaden är för övrigt ett idealtillstånd, skriver han - genom en väldig minnesbank. Han går igenom alla adresser han haft, räknar upp sin favoritmat och barndomens mest älskade snacks. Synar ärren på sin kropp och berättar om tillfällen då han snuddat vid döden.
Det blir många snygga snapshots av baseball i parken och trevande tonårssexualitet. Vinterdagbok har av engelskspråkiga kritiker utmålats som ett svårartat utfall av narcissism, men jag håller inte riktigt med. Visst är det besvärande att Auster till och med lyckas idealisera sina besök hos prostituerade som ensam, ung man i Paris. Men på samma gång unnar jag honom att jämföra sig med förebilder som Keats. Kanske är jag för färgad av min uppskattning för Austers alla vilsna karaktärer och har svårt att läsa med distans.
Där Invention of Solitude riktade sig till fadern ger Vinterdagbok en intim bild av Austers komplicerade mamma, vars bortgång i början av 2000-talet ledde till en serie skakande panikångestattacker som Auster fortfarande inte kommit över. Porträttet av mamman utgör tillsammans med återkommande kärleksförklaringar till Siri Hustvedt Vinterdagboks bästa och mest intima delar.
Vinterdagbok har ingen chans att stå upp mot sin föregångare, som skrevs av en hungrig poet med ett akut behov av att hitta sitt litterära uttryck. Och visst skriver Auster med ett självbelåtet leende. Men den är ingen katastrof, utan mer en oförarglig parentes. Med lite tur kan den dessutom visa sig vara tankepausen som gör att Austers fiktion nästa gång tar det där extra steget.