Irrande i Kafkas efterföljd

Boken:Jean Echenoz: Ett år. Fasadmålningen (Fischer & Co, sv övers Sture Pyk)"När Victoire vaknade en februarimorgon utan några minnen av föregående kväll och sen upptäckte att Félix låg död bredvid henne i sängen, packade hon sin väska, gjorde ett snabbt besök på banken och tog en taxi till gare Montparnasse." Så inleds Jean Echenoz Ett år, som nu föreligger i svensk översättning av Sture Pyk, utgiven i samma volym som Fasadmålningen.Om Victoires brådstörtade flykt sägs det bara kortfattat att hon är rädd för att bli utpekad som skyldig till pojkvännens död, trots att hon inte kommer ihåg vad som hänt, dessutom är hon inte helt säker på att hon verkligen är oskyldig.Planlöst irrandeVad som sedan följer är ett planlöst irrande över den sydfranska landsbygden. Victoire kommer till en liten stad där hon blir kvar några månader. Hon träffar en man som blir hennes älskare men när han stjäl hennes pengar tvingas hon vidare. Hon får tag på en cykel och när den stjäls börjar hon lifta. Hon äter kantstött frukt som ligger kvar på marknadsplatserna vid dagens slut, sover under bar himmel och söker sig till andra hemlösa. Hon funderar på att prostituera sig, men råkar få syn på sig själv i en spegel och inser att det är försent, att ingen längre skulle betala för henne. Ibland får hon tag på en tidning och letar efter artiklar om pojkvännens död, men hittar aldrig några. Är han verkligen död?Med jämna mellanrum korsas emellertid hennes väg av den mystiske Louis-Philippe, en vän från Paris, som råder henne att fortsätta hålla sig undan eftersom utredningen av Félix död fortfarande pågår.Så går ett år.Särpräglad skrivkonstJean Echenoz har sedan debuten 1979 stigit fram som en av Frankrikes främsta författare. 1999 tilldelades han till exempel Goncourtpriset för romanen Jag går. Tillsammans med andra författare som gavs ut på Editions de Minuit, av den inflytelserika förläggaren Jérôme Lindon, har han blåst nytt liv i den franska romanen, genom att knyta an till den så kallade nouveau roman, som framför allt tar avstånd från realismen i den traditionella romanen.Ett år är ett gott exempel på denna särpräglade skrivkonst. Så är det till exempel en roman helt i avsaknad av psykologiskt djup. Jean Echenoz prosa är klar och objektivt beskrivande, och han upprätthåller en absolut distans till sina karaktärer. Trots att berättaren, som hela tiden gör sin närvaro bemärkt, beskriver Victoire med både inlevelse och sympati, ibland med ett beklagande tonfall när det går henne illa, gör han aldrig något försök att närma sig henne inifrån, och vi får aldrig veta vad hon tänker eller känner. Det är en stilistisk reduktion som drivs så långt att den får absurda konsekvenser. Det vilar ett starkt Kafkaartat skimmer över romanen, vilket yttrar sig i symboliken och tematiken, men även i det resignerade lugn med vilket huvudpersonen accepterarsitt ödes gåtfulla och skrämmande vändningar. Liksom hos Kafka gestaltas i Ett år insikten av hur det oförklarliga och irrationella när som helst kan göra intrång i vardagen och vränga normaliteten ut och in. Ytterst är det en skildring av individens utsatthet i en värld där kontrollen över den egna existensen enbart är illusorisk.Det är lätt att uppfatta Jean Echenoz lätta handlag som ironiskt, men det vore att göra sig skyldig till en felläsning. Ett år en synnerligen isande studie i mänskligt förfall, psykisk upplösning och samhällelig kyla.Ibland känns den beskrivande och neutrala stilen monoton, bristen på psykologisk dimension ytlig, och berättelsen som helhet mer som ett utpräglat formexperiment än som en engagerande roman. Däremot är det aldrig ointressant.Spännande bekantskapDen andra berättelsen, Fasadmålningen, som trots att den bara är på tolv sidor även den sorteras in under beteckningen "kortroman", är ännu mer förbryllande i sin gåtfulla slutenhet och mättade symbolik. Den handlar om en man som flyttarin i en byggnad som pryds av en väldig fasadmålning föreställande hans döda mor. Bilden av den vuxne mannen som tar sin tillflykt i sin moders kropp är både fascinerande och vagt osmaklig, och öppnar förstås för psykoanalytiska tolkningar. Ibland häpnar man över man vad kan hinna med på tolv sidor.Jean Echenoz är utan tvekan en spännande bekantskap, ett exempel på fransk samtidslitteratur när den är som bäst.