Italienskt mästerverk i nyöversättning

När man sysslar med ungrenässansens Italien är det lätt hänt att man först inte fattar hur långt tillbaka man befinner sig. Tag följande biografi. Själv bankman ville fadern att sonen skulle följa i hans spår. Den unge Giovanni sattes därför i bankirlära, vantrivdes och lyckades till sist tjata sig till att få börja studera. Fast hågen låg åt språk och litteratur, fick han läsa juridik. Medan juridikstudierna fick gå som de ville, lade han all kraft på poeterna. Fritiden ägnades åt sällskapsliv och en kärlekshistoria.

Småningom gjorde han sig ett namn som poet och litteraturhistoriker, men det är som författare till ett realistiskt prosaverk, avsett som underhållning för unga damer, han ger mig anledning att skriva om honom. När levde han då, i Victorias England, i julimonarkins Frankrike? Båda är fel: hans namn är Giovanni Boccaccio och han levde 1313-1375, under övergången mellan medeltid och renässans i Italien. När han var 35 år, 1348, kom pesten till hemstaden Florens. Vi vet inte om han själv var där. Vi vet dock att katastrofen blev själva förevändningen för, och den yttre ramen kring, det stora prosaverket, som samtiden kallade Decameron, "Tiodagarsboken", eller Galeotto, vilket kunde betyda "hallick".

Verket, ja. Ramberättelsen börjar med en berömd skildring av pestens härjningar i Florens. En tisdagsmorgon råkar sju unga damer av god familj befinna sig i kyrkan Santa Maria Novella. På initiativ av en bland dem beslutar de att fly staden, ta sin tillflykt till ett lantgods: alla äger de ju slika. På en annans inrådan tar de även med sig två unga män, också de förnäma, tillika förälskade i två av damerna. Till tidsfördriv, skall de berätta historier. Detta organiseras så att de väljer en monark, som anger temat för första dagens berättelser. Monarken utser sedan sin efterträdare, och så vidare tills alla tio härskat varsin dag. Alla skall de berätta varsin historia över dagens tema. Alla utom en, som redan första dagen fått förmånen att själv välja sina historier. Var dag avslutas med att en i sällskapet sjunger en canzon. Tio dagar håller de på. Det blir alltså hundra historier och tio canzoner, innan de återvänder till staden.
Historierna är av många källkategorier: franska fabliaux, komiska versberättelser, latinska exempla, sedelärande anekdoter, avsedda för predikningar, krönikor på modersmålet, volgare. Därtill de romerska författarna, främst Ovidius. Detta borgar för variation i utförande, innehåll och spelplats. Första historien är skrönan om hur skurken Cepparello, på dödsbädden, lurar sin biktfader med en falsk bikt och efter döden kommer att dyrkas som Sankt Ciappelletto, den sista, sagan om den stackars Griselda och hennes grymme man. Spelplats är oftast samtidens Italien, men även den övriga Medelhavsvärlden förekommer. Som humanist, har Boccaccio rentav förlagt en av historierna till antikens Rom. Även klasserna växlar. Aristokratiska miljöer förekommer, men borgerskapet dominerar. Här är det så lätt att börja orda om "borgerlig realism", att den anakronismvarning jag inledningsvis utfärdade är på sin plats. Detta då gemene man verkligen kommer till tals. Alla tänkbara yrken är representerade. Är någon inte så kvicktänkt, omtalar berättaren ofta att han dock är en god yrkesman. Vid läsningen av alla kärleksfulla och uppenbarligen kunniga skildringar av en gången tids köpenskap och hantverk, får man nästan nypa sig i armen och säga: "detta är inte 1800-tal, utan 1300-tal".

Huvudteman är penningtransaktioner och kärleksaffärer, i vilka sistnämnda kvinnan ofta drar det längsta strået. Räds man ej anakronismer, kan man utnämna Boccaccio till feminist, avant la lettre. Ett annat skenbart modernt drag är den rättvisa behandlingen av judar och muslimer. De mörka färgerna sparas åt det andliga frälset. Detta för oss över till berättelsernas moral, där man tydligt märker att man inte befinner sig i 1800-talet. Penningtransaktionerna är inte bara ohederliga, utan består ofta av rena bedrägerier. Kärleken är alltid erotisk, sexskildringarna frispråkiga. Berättelsernas hållning är inte moraliserande, utan förtjust, vilket gör dem mycket roliga. Själv skrattade jag många gånger under läsningen. Finns budskap, är det att njuta av livet och kärleken, berika sig om tillfälle ges. Idealet är en socialt begåvad, mångsidig och kvicktänkt, men ytlig person, någon vi skulle kalla streetsmart, eller kanske "en riktig renässansmänniska".
Översättningen, som ingår i Atlantis klassikerbibliotek, är gjord av Paul Enoksson, pensionerad ögonläkare och översättare av klassiska italienska prosaförfattare, som Bruno, Galilei och Beccaria. Den är den första fullständiga sedan Christoffer Eichhorns klassiska, 1861-62, bara det en stor kulturgärning och källa till tacksamhet. Stilen flyter bra och språket är vårdat. Något enstaka skönhetsfel, som "kriminalmål" istället för "brottmål" sticker inte i ögonen.

En invändning är dock att språket är så vardagligt, att det inte ger någon uppfattning om det italienska originalets stilistiskt medvetna, retoriskt smyckade konstprosa. Jag vet att dagens uppfattning är att man skall göra som Enoksson, men anser dock att det blivit ännu bättre om översättningen gett svenska läsare en uppfattning om det intryck originalet gör på italienare. Jag inser givetvis det riktiga i att för begriplighets skull lösa upp originalets långa, latiniserande perioder, men skulle önska mig några enstaka stilmarkörer, kanske något i stil med prosan i Frans G. Bengtssons Röde Orm, vars popularitet omvittnas av ständigt nya reaupplagor. Berömvärt är dock att Enoksson anstränger sig och lyckas hitta svenska motsvarigheter till originalets regionalismer, nyttjade för att ge de olika berättelserna färg av sin geografiska spelplats. Även arbetet med komiska och erotiska ordlekar förtjänar beröm. Sammanfattningsvis har Messer Paul Enoksson skilt sig från sitt verk med stor heder.

Italienskt mästerverk i nyöversättning

Boccaccios Decamerone finns i en modern nyöversättning som förtjänar beröm, skriver Mikael Cederlöf.