James Ellroy och kvinnorna

Som tioåring hamnar den amerikanske författaren James Ellroy i bråk med sin mamma. Han får en örfil, blir kränkt och uttalar att han önskar henne död. En månad senare blir hon mördad, ett brott som aldrig blir uppklarat.

Resten av livet kommer han att känna sig skyldig och det formar honom både som människa och författare. I fortsättningen av hans memoarer fokuserar han i huvudsak på detta, som titeln I Jean Hillikers skugga tydligt anger. Han använder hennes namn som ogift, både för att föräldrarna hade börjat separera och för att få en avskiljningseffekt från sig själv.

James Ellroy har gjort sig ett stort namn med sin trilogi om Amerikas undre värld (En amerikansk myt, Sextusen kalla och Oroligt blod) samt hans LA-kvartett (Den svarta dahlian, Den stora tomheten, L A Konfidentiellt och Vit jazz) samt memoarboken Mina mörka vrår. Med nya boken skriver han om sitt förhållande till kvinnor, också det i ett slags memoarform.

Det är naturligtvis odiskutabelt att modern betyder oerhört mycket för vilket barn som helst. Det finns kilometrar av psykologisk litteratur som handlar om vad den separationen särskilt betyder för pojkars utveckling. Det trauma som den här speciella situationen dessutom tillför är förstås stor. Men James Ellroy blir enligt egen utsago helt besatt, och det kommer att medföra en enorm påverkan på alla hans framtida förhållanden.

Boken handlar främst om just detta, och till en mindre del hans version av det klassiska ”ung man vill bli författare”. Han berättar mycket öppenhjärtigt om den emellanåt totala misär han lever i och den ynkliga hantering av livet som han håller på med. Den splittrade barndomen, den struliga tonårstiden, sammanbrotten och tillkortakommanden med kvinnor han möter skildras ingående i några särskilda fall, mer rapsodiskt i andra.

Kvinnorna kommer att ta en oproportionerligt stor del i hans liv. Han är ständigt på jakt och tar till vilka knep som helst för att nå fram. Han fluktar (hans egen beskrivning) oavbrutet på allt och alla, onanerar vilt och gör till och med inbrott för att sniffa runt på de oåtkomligas dofter. Hans olika äktenskap skärskådas som i mikroskop.

Han berättar detta på en kongenialt febrig prosa som fullkomligen forsar fram på sidorna (översättaren David Nessle måste ha haft ett tufft jobb som han dock klarat galant). Ibland är det oemotståndligt suggestivt där det berusande narcissistiska griper tag, ibland blir det mest en aning utmattande.  Han har hela spektrumet av storhetsvansinne, från ynkligt kryp till att vara bäst och störst. Det är ingen tillfällighet att han ser Bee-thoven som själsfrände och nästan tvångsmässigt diskuterar denne med de kvinnor han möter. Han är också smått besatt av svenska sopranen Anne Sofie von Otter.

Som helhet är det alltså en mångfacetterad och fascinerande personlighet man möter i boken I Jean Hillikers skugga. Ellroys förmåga att vara så brutalt uppriktig och självutlämnande är imponerande. Den ger också en tydlig ingång till flera av hans andra böcker, Den svarta dahlian kanske tydligast, där det ju också handlar om ett ouppklarat mord på en ung kvinna.