Jane Fonda med egna ord

Det är en sliten sanning att det ofta kan vara problematiskt att växa upp med en eller två berömda föräldrar. Memoarlitteraturen liksom andra skildringar ur det levande livet har gett otaliga exempel på detta och i det avseendet skiljer sig knappast Jane Fondas självbiografi från den stora mängden. Hon är som bekant den store skådespelaren Henry Fondas dotter och att hon själv blev skådespelerska är inte heller ett så ovanligt öde för ett skådespelarbarn. Som andra sådana var hon själv tveksam till att välja den banan och fadern verkade inte heller ha uppmuntrat till detta. I stället blev det teaterpedagogen Lee Strasberg som gav henne en avgörande knuff och som så många andra amerikanska skådespelare kom hon att tillämpa hans metodskådespeleri, något som stod i bjärt kontrast till den självlärde fadern som avfärdade detta med en fnysning. Ändå innehöll många av hans roller de känslor han annars inte lät komma upp till ytan.Men så småningom blev hon en väl så stor berömdhet som sin far och förutom detta har hon gjort sig bemärkt på andra av livets spelplatser, som fredsaktivist och så vidare. Hon skriver utförligt om sitt engagemang i Vietnamkriget och den kontroversiella resan till Nordvietnam, vilket gjorde att hon länge blev ihågkommen som Hanoi-Jane. Detta väckte en hel del bitterhet, bland annat hos många Vietnamveteraner och uppenbarligen finns fortfarande ett behov för henne att förklara sig och bitvis också beklaga en sak, som den episod där hon blev fotograferad på en luftvärnskanon utanför Hanoi. Mötet med alla fysiskt och psykiskt märkta veteraner fick senare ett konkret nedslag i filmen Hemkomsten där hon också spelade den kvinnliga huvudrollen. Över huvud taget finns en hel del intressanta inblickar i tillkomsten av de filmer hon medverkat i och där flera fått mer eller mindre klassikerstatus som intressanta tidsskild­ringar av det amerikanska samhället.Det som däremot kan fånga intresset i denna digra och välskrivna volym på nära 600 sidor är hur insiktsfullt hon tecknar hur det var att växa upp i närheten av en berömdhet och kanske framför allt i ett samhälle som formar personligheter som fadern och alla de män hon möter senare. Det brukar sällan vara någon överraskning att livet bakom berömmelsen kan innehålla skuggor av mindre tilltalande slag även om familjen Fonda nog i det avseendet ligger i lä jämfört med betydligt värre hemförhållanden i den amerikanska skådespelarvärlden.Vad som tydligen mer utmärkte Henry Fonda var ett slags inbundenhet, en inpräglad känslokyla där det inre stundom kunde läcka ut i aggressivitet men lika mycket i ett ömt skådespeleri. Men också kanske bidrog till det faktum att Janes och brodern Peters mor begick självmord efter skilsmässan. Det blir ändå ett nyanserat port­rätt av fadern som uppenbart betytt så mycket för hur hon själv blev. Det är intressant att notera att han själv, trots att han var något av engagerad vänsterliberal, aldrig lärde henne något om politik. Däremot lärde hon sig mycket om detta genom hans filmroller. Mot slutet av hans liv spelar dotter och far mot varand­ra i filmen Sista sommaren, som blev det sista han gjorde och som inbringade honom den Oscar han aldrig fick för sina stora paradroller på 40-talet som i Vredens druvor. Det är en rörande berättelse om hur man försöker nå varandra i en mer uppriktig känslomässig relation och det faller till sist ett försoningens aftonskimmer skimmer över honom. Berättelsen om den inspelningen inrymmer också ett intressant miniporträtt av en annan legendar, Katharine Hepburn, på ytan kärv och egocentrisk men också beredd att dela med sig av sina djupa erfarenheter.Som kvinna är Jane Fonda på det klara med hur hon själv formats av ett rådande kvinnoideal, som i mycket kommer att deformera kvinnligheten och det finns kommunicerande kärl mellan detta och de mansidealsom till exempel formade fadern. Detta är något som blir till fatala upplevelser i tonåren då man till exempel formas av idealen om det yttre och man lätt inbillar sig att ens kropp inte räcker till. Följaktligen drabbades också Jane Fonda i likhet med så många andra av ätstörningar som sedan förföljt henne större delen av livet. Hon berättar över huvud taget om den osäkerhet hon fått kämpa mot och även hur hon kunde uppleva det politiska engagemanget som inte hennes eget utan bara som en röst för andra.De tre äktenskapen liksom förhållandet till fadern bildar något av stommen och det handlar där mycket om mötet med män som i sin tur på ett sätt är formade av sina inpräglade roller som på sätt och vis gjort dem känslomässigt stympade, även om det rör sig om så vitt skilda personer som filmregissören Roger Vadim, den politiske aktivisten Tom Hayden och mediemogulen Ted Turner. För henne blev dessa relationer, trots att de innehöll både svek och annat, uttryck för ett beroende, att få sin identitet och existens bekräftad. Då spelade det mindre roll att till exempel Vadim var notoriskt otrogen, alkoholist och spelberoende, vilken satte sprätt på hennes morsarv. Ändå blir det ett ganska nyanserat porträtt hon ger av honom och man får en annorlunda bild än i hans egna ganska ytliga memoarer, som jag skrev om här för en del år sedan i ganska negativa termer. Därför får hela volymen avslutas i ett slags optimistisk anda trots allt och med en kanske lite naiv önskan om att mänskligheten någon dag kan komma loss ur de deformerande roller som drabbar både män och kvinnor.