Jarlen (m) porträtterad

En ny bok:Stig-Björn Ljunggren: ­­En konservativ i skjortärmarna — En politisk biografi över Jarl Hjalmarson(Hjalmarson & Högberg)En konservativ i skjortärmarna är den välfunna titeln på Stig-Björn Ljunggrens politiska biografi över Jarl Hjalmarson som var högerpartiets ledare 1950—1961. Ljunggren skriver med rätta att epoken Hjalmarson var en av partiets mest lyckosamma perioder. "Jarlen" tillträdde som högerledare när partiet befann sig i en katastrofsituation efter stora valförluster 1946 och 1948 men kunde vända utvecklingen med sin karisma och folklighet.Hjalmarson lyckades med att levandegöra begrepp som den vanliga vardagsmänniskan och ägardemokrati och Ljunggren understryker också att Hjalmarson förnyade kommunikationen med väljarna.Ingen heltäckande biografiI sitt öppenhjärtiga förord skrivet i Toscana i somras framhåller Ljunggren att han inte har skrivit någon heltäckande biografi utan i stället försökt skönja några huvudlinjer i en persons samhällsaktiva gärning. Och vidare: "Ärligt talat använder jag stundtals Hjalmarson för att diskutera några allmänna politiska frågeställningar — exempelvis 'varför är vi politiskt aktiva egentligen, vad tjänar det till' — och jag försöker även uttala några funderingar över varför det svenska 1900-talet kom att se ut som det gjorde." Också dessa allmänpolitiska delar av boken som visserligen har Hjalmarson som inspirationskälla men inte primärt handlar om honom är intressanta och tänkvärda.Självständig och oförutsägbarMen det mesta handlar förstås om Hjalmarson. Det framgår att denne var ovanlig, självständig och ibland oförutsägbar Han var till exempel med vid bildandet av Clarté i Uppsala. Det skildrar Ljunggren i kapitlet Från Clarté till klarhet. Där för också Ljunggren ett intressant resonemang om att det finns vissa gemensamma drag hos höger och vänster.På 50-talet tog Hjalmarson initiativet till att slå ihop folkpartiet och högerpartiet till ett nytt parti med Bertil Ohlin som partiledare. Hjalmarson misslyckades visserligen men försöket visade att han var prestigelös och kunde tänka i nya banor. Till det oväntade med Hjalmarson hörde också det starka engagemang han efter sin aktiva politiska tid visade för en humanisering av kriminalvården.Ljunggren citerar Tingsten som i sina memoarer menade att Hjalmarson inte verkat hetsad av ärelystnad och maktvilja och att han därför utan saknad kunde lämna ledarskapet och riksdagen. Han var den enda politiker som Tingsten känt närmare som inte verkat "mer eller mindre jagad av furier."Högerpartiet backade med drygt tre procentenheter i 1960 års val. Både Hjalmarson och partisekreteraren Gunnar Svärd avgick 1961. Den så kallade Hjalmarsonaffären — Hjalmarson hade talat klartext i utrikespolitiken och sommaren 1959 utestängts av regeringen från den svenska FN-delegationen — nämns av Ljunggren som en tänkbar orsak till valnederlaget. Den kärva linje som partiet drev bland annat med krav på första barnbidragets bortagande och upprivande av ATP-beslutet gick heller inte hem i valrörelsen.Avgick av lojalitetDen kortfattade huvudförklaring till avgången som Ljunggren anger är att Hjalmarson avgick av lojalitet med sin partisekreterare Gunnar Svärd som fick silkessnöret. Ljunggren pekar vidare på att Hjalmarson hade lovat sin fru att tiden som partiledare skulle vara begränsad.Men jag saknar en djupare analys av varför Hjalmarson bestämde sig för att avgå. Valförlusten 1960 var visserligen kännbar men hela 50-talet med Hjalmarson som partiledare hade varit sällsynt framgångsrikt för högern och Hjalmarson var populär och hade ett starkt stöd i partiet också efter 1960 års val.Rimligen måste många inom Högerpartiet aktivt ha arbetat för att Hjalmarson som fyllde 56 år valåret 1960 skulle fortsätta som partiledare. Tommy Möller skriver i sin nyutkomna bok om Gunnar Heckscher (Mellan ljusblå och mörkblå, SNS förlag) att ingen krävde Hjalmarsons avgång och att dennes avsikt i det längsta var att stanna kvar som partiordförande.Fortfarande finns det personer i livet som det borde vara möjligt att intervjua om de närmare skälen till Hjalmarsons avgång. Hade någon vågat kandidera mot Hjalmarson om han velat fortsätta som partiledare?Ljunggren markerar i sitt förord att han vill kommunicera med sina läsare på nätet i förhoppning om att kunna skriva en mer heltäckande biografi om Hjalmarson. Förhoppningsvis kommer omständigheterna kring Hjalmarsons avgång som partiledare att få en utförligare belysning om och när Ljunggren återkommer.