Jag minns när jag just avslutat läsningen av Snabba cash. Hur jag promenerade förbi en sunkkrog som aldrig hade några kunder men ändå verkade kunna hålla verksamheten igång år efter år. Hur självklart tanken kom: ”Det här är ju bara en front, ett ställe det tvättas pengar på”. Hur jag tio minuter senare såg en bil stå på tomgång mitt på körbanan, hur en annan bil mötte upp och förarna verkade utbyta något och därefter satte av med en jäkla fart åt varsitt håll. ”Knarkaffär så klart”, konstaterade jag lakoniskt, pengar som byttes mot kokain.
Snabba cash gjorde så där inte bara med mig, utan med en stor del av den svenska läsande befolkningen. Han lyckades i sin debut med något som är oerhört svårt, han visade en värld vi tidigare bara refererat till genom att säga ”det var som på film”, Lapidus lyckades förankra gangstervärlden i våra egna hemkvarter. Uppföljaren Aldrig fucka upp var i mina ögon ett misslyckande, delar av det nya persongalleriet höll inte och berättelsen kändes framforcerad. Dessutom framstod den hårdkokta språkstil Lapidus skapat i Snabba cash mer som en påtvingad form i tvåan, det flöt inte lika bra, kändes påklistrat.
Men i den nu aktuella boken Livet deluxe är känslan, drivet, språket och inte minst Jorge och JW från debuten tillbaka.
Jorge: ute från fängelset, har försökt leva vitt men kliet finns där, han vill ha mer, behöver livet deluxe. Lösning: VTR, värdetransportrån, det omtalade helikopterrånet ska framstå som småpotatis, Jorge planerar stötarnas stöt, ”bli tätaste latinon norr om Medellinkartellen”.
JW: geniet från Robertsfors som pluggade på Handels, sökte sin försvunna syster och som ville bli en del av det vackra folket genom att sälja dem kokain, som slog sig ihop med Jorge men siktade för högt, för snabbt. När Livet deluxe inleds är han kvar i fängelset, polisen misstänker att han driver avancerad pengatvätt inifrån. Problemet: hur avslöja honom?
Hägerström: ensamstående polis, sprungen ur överklassen, kan koderna till de salonger som JW vill in i när han släpps. Perfekt för en UC-operation, undercover. Han sparkas, vanäras, tar jobb som fängelsevakt, driven av hat mot sin förra arbetsgivare, polisen. Målet: bygga upp relation med JW, hamna på insidan.
Natalie: dotter till juggemaffiabossen, osäker på vad hon vill i livet men som inte har något val när ett attentat tvingar henne att ta över familjens affärer. Men verksamheten ligger i ruiner, hon måste bygga från scratch och saknar erfarenhet. Genvägen till framgång: JW, killen med råkoll på ekobrottens gråzoner.
Tillsammans gör de här personerna Livet deluxe till en intensiv historia, som endast förlorar mot Snabba cash genom att författaren inte kan överraska på det sätt han gjorde med debuten. Visserligen var mina förväntningar sänkta efter Aldrig fucka upp, men att Jens Lapidus besitter stor förmåga att berätta medryckande parallellhistorier med konstant driv, vet redan den dryga halvmiljon svenskar som har en Snabba cash-pocket hemma. När han nu avslutar sin serie, görs det med stor skärpa.
Det märks att författaren ömmar för karaktärerna, frågan är om inte Jorge efter den här boken kvalar in i svensk litteraturs hall of fame, så levande och realistiskt skildras han. Också Natalie, Lapidus första kvinnliga huvudperson, är bra tecknad när hon slits mellan de ljusa och mörka sidorna av Stureplans förföriska värld.
Avslutning: det finns mer att säga om de här personerna, fler historier att berätta.
Så kom igen Jens Lapidus, får man be om ännu en fortsättning, där säcken knyts ihop på riktigt?
Jens Lapidus Livet deluxe kommer att gå som sommarföljetong i UNT med start den 4 juli.