Josef Stalins omättliga behov av Adolf Hitler

EN NY BOK. "Så dog han då äntligen. Det var synd att vi inte kunde ta honom levande! Var är liket?", sade Stalin när han genom marskalk Zjukov den 1 maj 1945 kl 5.05 Moskvatid fick meddelandet att Hitler ungefär 13 timmar tidigare, den 30 april, hade begått självmord. När ryssarna hade intagit bunkern dagen därpå och fick hela eller nästan hela bevisläget under kontroll, förvandlades sanningen genast till sin motsats, "ett fascisttrick," enligt nyhetsbyrån Tass. Då hade även några huvudvittnen till Hitlers självmord och förbränningen av liken, tillfångatagits. Oavsett de av sovjetiska militärläkare utförda obduktionerna, och identifieringen bland annat genom Hitlers tandläkare, ville Stalin behålla Führern vid liv. Tillintetgörelsen stred mot "politisk korrekthet" (inte för inte föddes det begreppet i Sovjetunionen under utrensningarna på 1920-talet enligt Wikipedia).Den brittiske historikern Hugh R Trevor-Roper, som var först med att skriva en bok om Hitlers sista dagar (på svenska 1947) intygar att den sovjetiska förnekelsen var så framgångsrik att självaste överbefälhavare Eisenhower började vackla i sin övertygelse att Hitler var död. Om Stalins motiv kan egentligen bara spekuleras, men i den seriösa och relevanta litteraturen finns det två inte helt avskrivna förklaringsmodeller. Gällde det för Stalin att lansera en strategi, som gick ut på att Hitler efter krigsslutet skulle befinna sig i någon sorts maskopi med "Caudillo" Franco och stå under hans beskydd? Överutnyttjades vissa oklarheter kring sättet Hitler och Eva Braun tog livet av sig varvid giftet —som den fegare varianten — hade varit den sovjetiska propagandas förstahandsval? Detta var den taktisk-politiska bakgrunden för tillkomsten av Stalins hemliga dossier om Hitler, vars fullständiga titel är NKVD:s hemliga dossier sammanställd för Josef V Stalin av protokoll från förhör med Hitlers personlige adjutant Otto Günsche och hans kammartjänare Heinz Linge, Moskva 1948-1949, en volym på 560 sidor inklusive förord på 15 sidor, efterord på 49 sidor plus kortbiografier, ord och sakförklaringar, käll- och litteraturförteckning och register, noggrant redigerad av två unga tyska historiker, Henrik Eberle och Matthias Uhl.Det skall nämnas ytterligare en utgångspunkt för bokens uppkomst, den väl viktigaste: Stalins speciella intresse för Hitler. Förde "diktatorernas kollegialitet" — etti det här sammanhanget mycket citerat uttryck av Percy Ernst Schramm — Stalin till ett voyeuristiskt behov för sitt fascistiska alter ego? I sitt förord lägger Horst Möller, chef för Institut für Zeitgeschichte Berlin, fram några belägg för denna makabra affinitet.Iögonfallande är det bristande intresset i materialet för den nationalsocialistiska politiken, som fick ge vika för informationer från det personliga området: Hitlers mat- och dryckesvanor, hans sjukdomar och deras behandling, sam­livet med Eva Braun, förhållandena i den närmare kretsen och hans manodepressiva våndor, allt framställt med fokus på hans snabbt tilltagande kroppsliga och mentala förfall. Att beröra till exempel Hitler-Stalin-pakten 1939, Molotovs mission i Berlin, överfallet på Polen varförstås inte opportunt, detsamma gällde holocaust i det då alltmer antisemitiskt inställda stalinistiska Sovjetunionen. Den historiska utvecklingen under åren 1933—1945 behandlas nästan endast i form av krigsförloppet. Tätast försett med detaljer är skild­ringarna av tillvaron i Bunkern från början av 1945 till det oundvikliga slutet.Inom den ofantliga litteraturen om Hitler, nationalsocialismen och andra världskriget intar verket en absolut särställning, vilken samtidigt utgör dess stora svaghet som del i en vederhäftig historieskrivning. Det är nämligen fråga om ett beställningsverk för det kalla kriget, inte endast underkastat den rådande ideologin, utan även anpassat till Stalins läsvanor (vilket snarare kan ses som en eufemistisk omskrivning). Tidsvittnenas autenticitet som tillskrevs dossiern, uppväger inte riktigt dess brister. På sin höjd handlar det om interpretationer som härstammar från de två i Moskva fängslade och stundvis torterade huvudvittnena, SS-officerarna Günsche och Linge, inte om dokumentation, för vilken det inte heller fanns skriftliga eller andra förutsättningar. Nivån är därmed rätt skiftande: "Hitler kunde smaska i sig upp till ett kilo praliner per dag"och "Hans hund Blondis parning med fru Troosts hund var en stor händelse". Läsaren får veta att hans vegetariska kosthållning "förmodligen var en av orsakerna till hans många insjuknanden" (påståenden analyseras inte) och den som var övertygad om att Hitler var nykterist överbevisas: efter slaget vid Stalingrad drack Hitler "en ansenlig mängd brännvin eller konjak till varje måltid". Ett smått sensationellt avslöjande är dock att Hitler kände till förintelselägren, vilket som bekant förnekas av nynazistiska kretsar, eftersom det påstås att det inte lär finnas skriftliga bevis för det. När Hitler nåddes av rapporten att amerikanerna hade intagit Weimar frågade han: "Vad har hänt med koncentrationslägret Buch­enwald?" och gav Himmler befäl att genast likvidera alla fångarna där.Inte mindre än 592 fotnoter, därav 404 i huvudtexten, visar att Henrik Eberle och Matthias Uhl har lagt ner stor möda för att korrigera falska och ofullständiga uppgifter och påståenden, som fick passera obemärkt i det sovjetiska förhörs- och redaktionskollektivet, bestående av NKVD- och Smersj:s (kontraspionage) agenter. Därutöver tog de tyska utgivarna tillfället i akt att kommentera nyare publikationer kring Hitler: Joachim Fests scenario till Bernd Eichingers film Undergången får lika underkänt som historikern Lothar Machtans försök att bevisa Hitlers latenta homosexualitet (Hitlers hemlighet. En diktators dubbelliv). Men varför nämns inte Trevor-Ropers standardverk om den sista akten, som ännu i dag i allt väsentligt är oemotsagt, fast han som brittisk underrättelse­officer inte hade möjlighet att förhöra NKVD:s kronvittnen Günsche och Linge?Akt 462 var, i ett enda exemplar, avsett endast för Stalin. Under hans efterträdare Chrusjtjov framställdes en kopia, som förblev oupptäckt i femtio år. Originalet förvaras än i dag i den ryske presidentens personliga arkiv. Med alla felaktigheter!