K G Hammars inre resa

Formen gör att läsaren möter en öppen ärkebiskop, och han ger en sansad syn på kristendomen. Han förklarar att onda handlingar som terrorattentat inte kan kopplas ihop med en högre mening. Och att Darwin inte behöver motsäga Gud. Han konstaterar också att Bibeln bör läsas med förstånd och lutar sig ledigt mot så skilda existenser som Martin Luther och Jonas Gardell.Samtidigt är det denna garderande teologi som ger näring åt Hammars kritiker. Han anklagas för att vara flummig och stå alltför långt från det som med en märklig beteckning kallas klassisk kristendom. Och visst, de som tror sig ha sanningen kan säkert känna sig hotade av honom.I Hammars sanningssökande är Dag Hammar­skjöld en betydande ledsagare. Hammar fann i Hammarskjölds diktsamling Vägmärken ett helt nytt förhållningssätt till Gud. Lönnroth kallar Hammar och Hammarskjöld tvillingsjälar; de är båda sökare, men också finnare, längs den inre resans väg. Och på alla vägar behövs vägmärken.Hammars viktigare vägmärken är mystik, tillit, frihet, dialog och framför allt kärlek. I den här samtalsboken ger han ett utkast till sin kärleksteologi. Evangeliernas budskap är att ta ställning för de marginaliserade, alltså för förtryckta minoriteter,för Iraks krigsoffer och mot globala orättvisor. Jesus är hans radikala förebild.K G Hammar blev ärkebiskop 1997 och har verkat i en brytningstid. Inte minst den änd­rade statsrelationen satte nytt ljus på Svenska kyrkans funktion och ledare. Mer än sina föregångare harHammar funnits med i samhällsdebatten. Hundratals gånger har han förklarat turerna i den tröttsamma kvinnoprästdiskussionen, och numera får han också frågan om samkönade relationer. Kön och sexualitet är alltid brännande ämnen och mitt i den inomkyrkligakonflikten skönjs en grundfråga: "hur länge ska dialogen fortgå?" Det är ingen tacksam sits för en både dialoginriktad och föränd­ringsbenägen kyrkoledare.Parallellt med mediemänniskan framträder en rätt okänd privatperson, en fembarnsfar som joggar sju kilometer på morgnarna. Den allmänna bilden är annars schablonartad. Han är född på 40-talet,intellektuellt danad av 60-talet, och beskrevs i yngre år som en arg upprorsmakare mot det klerikala etablissemanget. En rödrabulist i prästkläder.Det är en profil som nyanseras i boken. Tillsammans med Lönnroth tecknar Hammar sin bakgrund som prästbarn, genom de radikala åren, till kyrklig toppkarriär som både domprost och biskop i hemstiftet Lund.Det har nu gått två år sedan den intensiva Jesusdebatten. Hammar ville inkludera människor i kristendomen genom att göra upp med det han kallar bilprovningstro, där ett antal punkter måste godkännas i ett kontrollsystem. Det hela utvecklades till en slugger­debatt där han fick parera från både vänster och höger.Det tolkades och det missförstods och många teologer begrep ingenting, alltme­dan förkunnelsens avtäckare hade profana namn som Göran Greider.Den gången stod Hammar lugn och raklång. Själv tyckte han att turerna kring Ecce Homo-utställningen var betydligt ilsknare. "Då var det folk som skickade mig till helvetet direkt. Tonläget var oerhört aggressivt."Till sist några ord om den självkritiske K G Hammar. Både förvånad och bekymrad konstaterar han i efterordet att han ofta har svarat otydligt på Amis raka frågor.Ändå finns det i de svepande svaren en förutsättning, en harmoni mellan bokens ödmjuka titel och dess innehåll. Om nu ärkebiskopen säger sig söka sanningen snarare än besitta den vore det märkligt om han förhåller sig kategorisk till alla stora frågor han ställs inför.