Kända och bortglömda inom filmen

EN NY BOK. Förhållandet mellan författarna och filmindustrin i Sverige är ett ganska långt och krokigt kapitel som bjuder på många intressanta infallsvinklar och inte minst skiftande attityder från de förra gentemot en konstart med mycket yngre rötter. Redan från första början kom delar av den svenska författarkåren att dras in i produktionen med mycket skiftande resultat. Parallellt skedde detta med en livaktig debatt om filmen kontra litteraturen som konstart. Inte sällan ändade det i besvikelse när det visade sig att det inte var alldeles lätt att anpassa sitt skrivande till ett helt nytt medium. Bl a uppmuntrades Hjalmar Söderberg att skriva ett filmmanuskript för det unga Svenska Bio efter den egna novellen Pälsen, som emellertid refuserades. Inom parentes kan dock sägas att detta manus, som publicerades i Thalia 1911, faktiskt filmatiserades av tv över 50 år senare, 1966.Om detta område har Bengt Liljenberg skrivit en ganska tunn och anspråkslös volym som fyller en del kunskapsluckor. Som han själv tillstår i sitt förord är en del redan känt. Inte minst gäller det den tidiga svenska filmen och de insatser som Selma Lagerlöf och Hjalmar Bergman åstadkom. Selma deltog ju ganska aktivt i manuskriptprocessen i flera fall och hennes konflikter med Mauritz Stiller om främst filmatiseringen av En herrgårdssägen som Gunnar Hedes saga är nästan legendariska. Hjalmar Bergman och filmen har också blivit ganska omskrivet i olika sammanhang.De svenska författarnas verksamhet under senare tid har varit mer ojämt belysta. Mest har kanske skrivits om de olika debatter som de initierat och där de framfört sin kritik mot sakernas tillstånd, främst under 1930-talet, med det beryktade "Slaget på Kronprinsen" 1933, som inte nämns här, och den än mer famösa debatten på Konserthuset 1937 då ett antal medlemmar i författarföreningen med bl a Vilhelm Moberg gick till stort angrepp på svensk film som varande kulturfara. Något som dock väckte föga respons utanför författarkåren. Dock kom författarna att spela en större roll i svensk film under 1940-talet då en rad kända namn som Sigfrid Siwertz, Walter Ljungquist, Sven Stolpe m fl kom att engageras om än med lite skiftande utfall. I boken finns några intressanta noteringar kring den unge Ingmar Bergman och hans förhållande till Herbert Grevenius, som tycks ha spelat en större roll för Bergman än vad som vanligvis brukat framgå.I mycket hängde dessa angrepp på svensk film samman med en viss frustration över att i många fall vilja men inte kunna. Det kunde trots allt vara ganska lukrativt att skriva för filmen, vilket kunde undanröja alla eventuella betänkligheter inför den "mindervärdiga" konstarten. Gång efter annan brukade filmindustrins representanter också förklara att författarna saknade förmåga att kunna skriva "filmiskt". I Liljenbergs bok passerar åtskilliga exempel på detta förbi, både vad gäller mer kända namn som idag mer bortglömda. Här finns bland många andra en K. G. Ossiannilsson som upplevde många skiftande öden i sitt filmskrivande med omväxlande refuseringar och faktiskt en del framgångar i sitt skrivande för filmen. Eller en Henning von Melsted som förklarat att film är fotograferad smörja ändå gjorde flera försök att får en bit av kakan men i de flesta fall stannade det vid en obesvarad kärlek.Ibland kunde andra faktorer spela in och lägga krokben. Vilhelm Moberg var en som deltog med liv och lust i flera filmatiseringar, kanske mer än vad som varit tidigare känt enligt vad som framkommer här. Men när det gällde frispråkigheten i filmatiseringen av trilogin om Knut Toring som Gläd dig i din ungdom kom också filmcensuren att lägga hinder. Slutet av filmen kom också att ge upphov till en del konflikter enligt vad som framkommer här, där Liljenberg grävt fram en del mindre känt källmaterial.Liljenbergs bok koncenterar sig uteslutande på det yttre skeendet i förhållandet författare och film. Det står mindre om vad de olika författarna betytt för idéinnehållet i den svenska filmen. Där finns mycket kvar att behandla som vad t ex en Rune Lindström gjorde för efterkrigsfilmen genom sitt mycket flitiga manusskrivande där han satte sin personliga prägel på allt som han gjorde, även när adapterade andra författares verk.Den slutsats som Liljenberg själv ger till det ojämna utfallet av författarnas verksamhet är själva filmen som konstart. Den är, som han säger, både den friaste och samtidigt mest bundna av alla konstformer. Den har sin frihet i i formens ohämmade möjligheter där den kan ta element från alla andra konstarter. Men den är också den mest bundna om man ser till de omständigheter under vilken den tillkommer. Den är den ekonomiskt krävande konstarten och är oftaste beroende av andra yttre faktorer som spelar in vad gäller produktionsförhållanden, där mångas olika viljor spelar in. Detta ovedersägliga faktum är något som många författare haft svårt att acceptera och är enligt Liljenberg ett vägande skäl för många av dem att hålla sig borta.