Känna sig som en del av livet

Det finns en liten skatt på Youtube. Ett fem minuter långt filmklipp, gissningsvis från tidigt 1950-tal. Klippet är en pärla inte bara för att det är en av få (den enda?) intervjuer med Carson McCullers som finns bevarade, utan också för det tidsdokumentära: den manliga intervjuaren lägger en förtrolig arm om McCullers axlar, han kryper tätt intill för att ställa sina frågor, och McCullers svarar med att blåsa röken från sin cigarett rakt i hans ansikte. Det är inte otrevlig stämning, allt ser ut att gå till enligt regelboken, men i McCullers flackande blick och inåtvända skrattfnitter finns en tydlig väntan på att det hela ska vara över. Samtalet handlar om dramatiseringen av hennes roman ”The member of the wedding”, och McCullers förklarar att den handlar om alla människors längtan efter att höra till. ”Belong to someone?”, frågar intervjuaren. ”Belong – to something”, biter McCullers av.

Önskan att få höra till och som McCullers förtydligar, ”känna sig som en del av livet”, är också den klangbotten som finns i hennes debutroman ”The heart is a lonely hunter”, vilket för övrigt kan vara litteraturhistoriens bästa titeln. ”Hjärtat jagar allena”, som den heter på svenska, kommer nu ut på nytt i Norstedts klassikerserie med ett välskrivet förord av Monika Fagerholm. ”Hur kunde hon skriva sådär, hur kunde hon veta så mycket om människor?”, skriver Fagerholm.

Bra fråga. När ”Hjärtat jagar allena” kom ut 1940 var Carson McCullers endast tjugotre år gammal. Hon hör till de löjligt begåvade, de som vid exceptionellt unga år skriver en debutroman som är så helgjuten att världen drar efter andan. I Sverige har vi Stig Dagerman, som var i samma ålder när han debuterade med ”Ormen”. Några ytterligare jämförelser är inte nödvändiga, men McCullers och Dagerman har det gemensamt att de med förbluffande exakthet förmår se och skildra människors försök att skapa värdighet och mening i utsatta situationer.

”Hjärtat jagar allena” utspelar sig i en liten stad i Georgia strax innan andra världskriget bryter ut. Sommardagarna är heta och dallrande, vintrarna milda och regniga. Konsekvenserna av den stora depressionen är påtagliga, arbetstillfällena och pengarna räcker inte till. Medborgarrättsrörelsen ligger ännu i en till synes avlägsen framtid, och rasmotsättningarna präglar samhället lika mycket som fattigdomen. McCullers skriver sin roman ur fyra olika perspektiv; den unga flickan Mick Kellys, den svarta läkaren doktor Copelands, den alkoholiserade kommunisten Jack Blounts och restaurangägaren Biff Brannons.

Men i centrum för berättelsen står den dövstumme John Singer. Efter att hans enda vän blivit institutionaliserad, blir Singer plötsligt den figur som dessa stadens vilsna själar söker sig till. Hans blida leende och eftertänksamma blick skapar den projektionsyta i vilken de alla speglar sig. I vilken de alla finner en själsfrände. Singer får förkroppsliga den punkt där dessa människor placerar sin längtan att höra till. Vad han tycker om saken, eller vilken livsberättelse som är hans, är det ingen som har råd att bry sig om. De är alla desperata efter att bli sedda, hörda och förstådda i en värld där ingen annan ser, hör eller förstår dem.

Överdrivet ofta förses framgångsrika romaner med prefixet ”kult”. I Carson McCullers fall råkar det vara sant. ”Hjärtat jagar allena” fortsätter att vara referenspunkt också för dagens kulturskapare; romanen spelar till exempel en central roll i filmen ”A love song for Bobby Long” från 2004, med John Travolta och Scarlett Johansson i huvudrollerna. En i många avseenden klichéartad sydstatsfilm, som icke desto mindre skildrar vilsna människors jakt på gemenskap i sann McCullers-anda. Romanen kallas tidlös – helt enkelt för att den är det. Men, skriven samtidigt som den utspelar sig, den är också alltigenom samtida. Den bultar av ett brännande nu, av en värld som håller andan inför det krig som snart ska ta sin början i Europa.

Carson McCullers stilistik påminner ibland om Alice Munros, genomsyrad som den är av iakttagandets estetik. McCullers ser, och hon ser allt. Tempot är lojt dröjande, som om den lilla staden och dess invånare framhärdade närmast sömngångaraktigt. Men Carson McCullers blick tränger gång på gång igenom den där drömska hinnan. Den skärskådar människans litenhet och samhällets futtighet med imponerande precision. ”Hjärtat jagar allena” är ett mästerverk.