Kjell Eriksson lämnade hemstaden Uppsala förra året för att delar av året bo på ön Itaparica i Brasilien. Hans nya miljö genererade spänningsromanen ”Spetsad” och nu kommer uppföljaren ”Smärta”. Den utspelar sig i samma omgivningar och har delvis samma huvudpersoner. Den främsta av dem är den korrupte kommissarie Santos som har sin något motvilliga stationering på en ö utanför Salvador på Brasiliens östkust. Där ser han helst att han kan ta sig en öl i hängmattan och filosofera över olika kvinnor han mött. Men folk envisas med att mörda varandra och så är friden förstörd igen. Men han är en jäkel på att lösa fallen.
Den här gången kompliceras tillvaron ytterligare av att det sker en ”invasion” av fattiga som förutom att vilja ha boplats även röjer en fotbollsplan på byns marker. Dit kommer också den svenske Roland Nilsson, från Svenska Fotbollförbundet, som är där för att rekognosera inför fotbolls-VM som hålls i Brasilien i år. Den lite naive svensken hamnar mitt i smeten och dras in mycket mer än han önskat.
Kjell Eriksson har också i denna andra bok åstadkommit ett myllrande och fascinerande persongalleri. Han berättar med inkännande hand och lyckas fånga in udda människoöden och fängslande miljöer. Här får människorna kämpa för att få till en dräglig tillvaro och i bästa fall dessutom behålla någon form av värdighet.
Som kontrast till Santos ofta cyniska och buffliga framtoning finns Luiz som är betydligt mer mjuk och känslig. Kvinnorna spelar också en mer framträdande roll i den här berättelsen. Brasiliens mörka förflutna skymtar igenom här och var. ”Brasilien är ingen lek” som det sägs på ett ställe. Anarkin är överhängande.
Annars finns det mängder av smått burleska och mustiga skildringar av livet i denna varma och fuktiga landsända. På många sätt hade det kunnat vara en historia som utspelas någonstans runt 1880 i amerikanska västern. Fast här finns ju bilar och tv förstås.
Kjell Eriksson har lyckats byta geografi och karaktärer på ett bra sätt. Han har en kärv och läsvänlig berättarstil med underliggande humor, och inte minst en tydlig värme för sina ofta moraliskt skröpliga personer. Skildringen av ett Brasilien bortom turiststråken är också välkommen, Kjell Erikssons känsla för naturen som gammal trädgårdsmästare är också fin. Att det funkar bra visar sig inte minst i att jag ofta struntar i lösningen av morden och bara hänger på berättelsen.
Visst saknar jag Kjell Eriksson som skildrare av Uppland, men hans berättelser från nya hemlandet är en god tröst.