I filmen "Contagion" får man följa ett dödligt virus väg genom en globaliserad värld, genom samhällsskikten, i jakt på patient X. Ett slags kedjeberättande, där katastrofen knyter oss samman. Detta spännande perspektiv använder sig också Andrzej Tichý och Pär Thörn av i den gemensamma boken "Region X".
Här är det solstormarna som är katastrofen, skärselden är ett upprört klot ovanför våra huvuden. Några ljusskygga hårdrockare tävlar om vem som har gått igenom mest verkligt lidande. En gränsvakt på JFK synar en grekisk fönsterputsare i sömmarna tills sömmarna inte längre håller. Den sol som stormar romanen igenom tycks få alla att kisa och krypa ihop till ynkryggar, ungefär som vampyrer. En smärtsam röntgenbild av det mänskliga tillståndet.
Man känner igen Thörns ensamma människostackare och deras maniska liv från till exempel "Tidsstudiemannen", detta blandat med Tichýs kalejdoskopiska blick på mänsklighetens sammanbrott, från till exempel "Fält", formar en ny lyckad röst.
Ja, bokens berättarröst är en bacill som hoppar från smutsig mun till smutsig mun. Vi är alla smutsiga. Självhatet är genomgående. En författare tänker sälja ut sig själv genom att skriva generationsroman. Självmordspamfletter blåser runt på en flygplats. Gränspolisen går hem till tevespelsvärlden Vice City, lasternas stad. Världen har för länge sedan gjort detta missnöje till politik och kommers.
Ett missnöje som faktiskt ger dramaturgiskt driv. För även om katastrofen kommer, så är vi inte redo för gonggongen än. Denna inre brottningsmatch håller oss vid liv, ger oss lite tid. En fin tanke.
"Region X" kan läsas som en brett uppslagen roman med social skärpa. Men grejen är att den får mig att tänka som om jag läste lyrik. Fritt och djupt på samma gång, och det är en fantastisk känsla. Jag tror inte ens att liknelsen med solen som skärseld stod med i boken, det bara kom till mig, och nu är jag smittad.