Katten — och dess människor

En ny bok:Gunnar Broberg: Kattens historia. Sverige speglat i djurets öga (Atlantis)I inledningen till den här boken talar författaren om "sommarkatten". Det är ett laddat uttryck, som brukar hittas i mäst-rande och indignerade insändare i mitten av augusti varje år. Gunnar Broberg använder det emellertid något annorlunda. Att skriva en katthistoria har han länge planerat men mest ägnat sig åt på semestrarna. Till slut förde han i alla fall med sig "sommarkatten" till Lund, där han numera verkar, och så fick förlaget Atlantis ta hand om manus.Resultatet av feriemödorna — plus mycken litteratursökning och arkivforskning — har blivit utomordentligt gott. De 554 sidorna (inklusive många bilder) rymmer alla de aspekter som man kan lägga på katten och dess roll i människans tillvaro genom årtusenden. Här finns flertalet historiska discipliner representerade. Vidare psykologi, filologi, zoologi samt resonemang kring den moderna kattmatsindustrin ("Om katten själv får bestämma!"). Författaren tycks också ha läst all skönlitteratur av värde,där djuret i fråga förekommer. Den enda katt jag saknar är den som Gulliver mötte i jättarnas land och som var tre gånger större än en oxe. När den spann, bullrade det "som från ett dussintal strumpvävare i arbete". Världslitteraturens störs­ta katt?Broberg förvarnar om att vissa delar av hans bok kan vara "svårtuggade", och kanske finns där avsnitt som närmar sig avhandlingsprosan. Men ointressant och ogenomträngligt blir det aldrig. Dessutom, roligt är det alltid, även där man minst anar det. Jag har under läsningen väckt omgivningens uppmärksamhet genom tätt förekommande glada skratt och förnöjda kluckanden.Människor har olika inställning till katten. Många av oss älskar vår misse, kelar med den och kramar den. För andra åter (jag bortser nu från pälsdjurs-allergikerna) är detta djur motbjudande eller rent av skrämmande. Vad beror det på? Katt-hatarna är absolut lika sensibla och sociala som kattvännerna. Möjligen är katthatarna i högre grad hundälskare, men sådana finns också inom den andra kategorin. Katten är emellertid, tror jag, inte helt likgiltig för någon i vårt urbana svenska samhälle.Kattdispyt inom kulturelitenGunnar Broberg drar inga bestämda slutsatser om varför vissa av oss älskar Felis catus, som Linné kallade den, och and­ra ogillar den. Men han har många goda exempel på hur den omständigheten kan leda till ren fiendskap mellan människor. Den mest ryktbara dispyten om kattens natur utspann (sic!) sig mellan Vilhelm Ekelund och Ivar Conradson. De hade varit vänner intill dess att den sistnämnde på 1920-talet skrev boken Om ett djur. Redan i undertiteln betecknades katten som inställsam och rovlysten. Ekelund däremot lät gärna avbilda sig med en katt i famnen.I det praktgräl som följde engagerades stora delar av kultureliten såsom Tora Dahl, Knut Jaensson och Gustaf-Otto Adelborg. Debatten fick långt senare ett efterspel, då även Ingemar Hedenius, Werner Aspenström m fl yttrade sig.Trots allt motstånd mot katten har den, som Broberg understrukit, fått en helt annan status under 1900-talets senare del. Visst var den accepterad tidigare och förekom i rara berättelser för barn. För sin skicklighet som råttjägare hade den sedan medeltiden varit uppskattad av bondebefolkningen, om också inte ärad.Men en katt skulle hålla sig till lagårn. Överträdde den vad som ansågs lämpligt, levde den farligt. Årstafrun, som annars var vänlig mot sina husdjur, berättar om att en katt hade tagit "en liten svarttofsig kyckling, varföre den inom en halvtimma måsteplikta med sitt egit liv och blev arkebuserad — och detta med rätta". Det var svårt för jägare och fågelvänner att förlika sig med det lilla rovdjuret. Men en som klarade det var Bruno Liljefors. I ett brev till Zorn 1883 berättar han om hur han sörjde sin Jeppe, "det ädla djuret".Symbolen PelleUpsaliensaren Gunnar Broberg är numera Lundaprofessor och har därför god kännedom om kattlivet i båda dessa lärdomsstäder. Lundaquatten, som man stavar det, eftersom versalen Q liknar en katt bakifrån, har blivit en symbol för tidningen Lundagård. Rektor Torgny Segerstedt visade med stolthet i sitt privata arbetsrum vid Kyrkogårdsgatan den vita Quatt han hade fått som gammal Lundagårdsredaktör.Men så till Uppsala. Broberg har mycket att förtälja om Pelle Svanslös och dess författare Gösta Knutsson. Åtskilligt är redan bekant för de sanna Uppsalaborna. Men många upplysningar och aspekter på utvecklingen av symbolen Pelle är nya och förtjänar en ingående läsning. Gösta Knutsson har, påpekas det, kommit att betyda mycket för barnlitteraturens utveckling i vårt land. Han satt också i den jury som 1945 gav Astrid Lindgren förstapriset för hennes Pippi.Älskad har Pelle Svanslös varit, dock inte riktigt av alla. Författaren Björn Håkanson beskrev 1971 i Aftonbladet Pelle som initiativlös medan Måns var skapande, konstruktiv, intelligent. "Knutsson måste naturligtvis, som den borgerlige opportunist han är, svärta ner den proletära människan för att därigenom misskreditera socialismen som ideologiskt alternativ. — Leve den proletära revolutionen! Ner med Pelle Svanslös! "Bland av Broberg nämnda Svanslösföregångare finns katten Jeppe, som Oscar Rydqvist, journalist vid Dagens Nyheter, skrev om på 1930-talet. En av hans böcker står fortfarande på min hylla och jag älskade den som barn. Där berättar Jeppe själv om hur han blir anställd som chef för råttfångeriet på 1930 års Stockholmsutställning.Paulsson lägger bort titlarnaMed dess generalkommissarie har han ett samtal, som avslutas på följande sätt: "Jag litar på dig, Jeppe! Vi ska lyckas. Låt oss lägga bort titlarna, det är mycket lättare att samarbeta då. — Tack, Gregor, svarade jag." Gregor [Paulsson] blev senare av Uppsalaborna känd som professor i konsthistoria.En tidigare Uppsalaprofessor hette Carl von Linné. Utpräglad katthatare var denne knappast men ganska skeptisk mot djuret i fråga. Linnékännaren Gunnar Broberg citerar ett stycke ur en föreläsning från 1748, vari klurigheten hos Arkiatern kommer till uttryck i bl a följande: "Om man stryker henne [katten] på ryggen, så sätter hon upp svansen, vilket man ock tror lejonen skola göra om man vågade sig dit med handen." Vidare säger Linné, att om man har katten hos sig i sängen, så blir man sjuk: "Herr Arkiatern försökte själv i Stockholm, och fick en feber, som varade i två dagar. "Recensenten tillåter sig, med all respekt för den vördnadsvärde herr Arkiatern och Professoren, dock mena att denne nog inbillade sig detta. I varje fall är det anmälarens fast grundade erfarenhet att han för sin del aldrig njuter en så god middagsvila isängen som när katten Semiramis, vardagligen kallad Mirran, tagit plats på hans mage.