Kinamissionen ur nytt perspektiv

EN NY BOK. Carola Hanssons uppmärksammade roman Mästarens dröm handlar om Svenska kyrkans missionärer i Kina på 1920- och 30-talet. Berättelsen är vävd av möten och samtal, längtan och främlingskap. En del personer har fått behålla sina verkliga namn, andra är lätta att identifiera. De två huvudpersonerna, tvillingarna Agnes och Adina från Uppsala fanns inte i verkligheten, men särskilt Agnes speglar Elfie Källbergs intellektuella hållning, empati och uthållighet. Hon kom till Kina 1920 och blev med korta avbrott kvar till 1948. Hon levde sedan i Uppsala till början av 1980-talet.Kvinnor kom ofta bättre till sin rätt som missionärer än de kunde göra hemmavid på den tiden. Vi kan lära känna dem i Lars Österlins missionshistoriska studie Korstågen till Kina. Linjer i protestantisk Kinamission Det är en vetenskaplig men personligt färgad bok, för författaren var son till "pastor Berg", den dynamiske ledaren för Kinamissionen, och föddes i Changsha 1923. Han dog för bara någon vecka sedan. Efter ett liv som kyrkohistorisk forskare och domprost skrev han Korstågen till Kina för att förstå sin far Gustaf Österlin bättre och sätta in hans livsverk i dess historiska och ekumeniska sammanhang. Svenska kyrkans senkomna, men självmedvetna insats i Kina styrdes från Uppsala och engagerade många. Den började inte förrän 1917 och då med det häpnadsväckande beslutet att grunda ett fullvärdigt universitet för att främja mötet mellan västerländsk och kinesisk kultur. Det var en del av Nathan Söderbloms djärva internationella vision, men den här gången misslyckades han. Näringslivet ställde inte upp och andra lutherska missioner var minst sagt skeptiska. Det hela blev bara ett gymnasium i Taohwalun, norr om Changsha. Efter mindre än tio år måste skolan stänga på grund av politiska oroligheter. De svenska lärarna med medeltidshistorikern KB Westman i spetsen reste hem. Kring reformationsjubiléet i Uppsala 1917 stärktes föreställningen att Sverige, som hade en så stolt historia och sluppit kriget, hade en särskild kallelse i världen. Kristna akademiker från Europa och Nordamerika hade redan gett sig av i tusental till Indien och Kina för att delta i de stora civilisationernas omvandling. Nu var det dags för Sveriges studenter att ställa upp. Bland dem som reste fanns fler kvinnor än män. Många kom från välbeställda hem och hade examen från universitetet. Satsningen på högre utbildning, respekten för kinesisk kultur och en ekumeniskt rymlig tolkning av den lutherska tron gjorde att svenskarna blev ifrågasatta och själva ställde sig en smula utanför det lutherska samarbetet. De andra kvinnorna i Carola Hansson bok hette i verkligheten Ingeborg Wikander, Ruth Nathorst och Willy Stenfelt. De var från början anställda av KFUK. Alla var välutbildade, beresta och viljestarka. Medan Wikander och Nathorst gjorde sig namn som författare och distanserade sig från missionsarbetet bland enkelt folk, blev gymnastikdirektören Stenfelt en ivrig evangelist. De var starka personligheter, utlämnade åt varandra i ett främmande och allt farligare land. De som arbetade i KFUK hade flyttat in i ett palats och rörde sig i provinshuvudstadens finaste familjer. De flesta som sändes ut av Svenska kyrkan bodde i Taohwalun där de undervisade vid "högskolan". Men några skulle grunda församlingar, kring ett enkelt gatukapell i Changsha och ute på den fattiga landsbygden vid Dongtingsjön. Pastor Österlin, som hade huvudansvaret, fick efterhand en allt tydligare uppfattning om hur detta borde gå till. De små församlingarna skulle ledas av kinesiska präster och ta eget ansvar både för både ledning och ekonomi. Han ville inte bygga missionsstationer i vanlig mening och blev allt mer tveksam till universitet, skolor och sjukhus, som knappast i längden skulle klara sig utan utländskt stöd.Det var bäddat för konflikter. "KFUK-damerna" kunde inte hålla sams. Den ena efter den andra övergick till tjänst i Svenska kyrkans mission. Ingeborg Wikander lämnade Kina. Relationerna mellan Gustaf Österlin och K B Westman försämrades. När Westman återvänt till en professur i Uppsala och en plats i missionsstyrelsen, blev konflikten akut. Österlins program, som Elfie Källberg helhjärtat stödde, ifrågasattes skarpt. Kommunikationen med Uppsala var svår. Missionärer i Indien och Afrika lade sig i diskussionen. Hela Kinaprojektet hotade att falla sönder. Samtidigt böljade inbördeskriget i Hunan fram och tillbaka. Den som vill förstå Carola Hanssons roman gör väl i att läsa Lars Österlin. Hon skildrar något som efter trekvarts sekel framstår som nästan absurt: att resa till Hunan på andra sidan jordklotet, lära sig språket och mitt i eländet och den blodiga maktkampen försöka övertyga kineserna om att Kristi försoningsdöd var den enda vägen till frälsning. Han sätter in detta företag i dess historiska sammanhang, ger det konkretion och får missionärerna att framstå som allt annat än naiva idealister. Det är sällan två böcker kompletterar varandra så väl utan att ifrågasätta varandra. Kinamissionens historia tål att skrivas på flera sätt. Man skulle kunna tro att alltsammans var förspillt och att missionärernas bestående känsla blev misslyckande och förlust. Deras drömmar slogs sönder och deras förhoppningar gick förlorade. Men arbetet var inte skrift i vatten. När det efter nästan trettio år åter blev tillåtet att fira gudstjänst, steg fler kinesiska kristna fram ur tystnaden än någon missionär hade kunnat drömma om. När Mao stängde portarna för all utländsk mission 1951 och även den mest envetna av dessa kvinnor, Willy Stenfelt, måste återvända till Uppsala, fanns det drygt sju hundra tusen protestantiska kristna i Kina. Nu är de bortåt hundra miljoner. Kyrkan är självstyrande, självutbredande och självfinansierande, precis som Gustaf Österlin ville. Och i Taohwalun står den gamla skolbyggnaden med grönglaserat tegeltak och svängda gavlar kvar som ett av den kinesiska staten skyddat kulturminnesmärke.