Många är de gånger som jag har funderat över syftet med de symboler vi sätter på kroppen i form av klädesplagg. Klädkoder, uttalade eller bara bortom synhåll cirkulerande, som skiljer sig radikalt från arbetsplatsen till skolan eller på krogen. Jag har tidigare till exempel upplevt tvång på användandet av (genomskinliga) strumpbyxor under uniformens kjol. På arbetsplatsen fanns slipsar till männen, sjalar till kvinnorna. I skolan är klädernas regelverk oftast något lösare åtdraget och på krogen ännu mer så, även om regler om anständighet är förutsättningar även där. Detta är exempel på regler som vi, med hjälp av skräddarsydda tygstycken, applicerar på våra kroppar. Varför?
Christine Bard, fransk docent i nutidshistoria i Angers, Frankrike, har skrivit en rad böcker om kvinnohistoria och feminism. När hon skulle ge sig i kast med att teckna byxornas politiska historia efter franska revolutionen tog ett annat klädesplagg över, nämligen kjolen. I Kjolen – frihet eller fängelse? diskuterar Bard i tre tankeväckande kapitel kjolen mellan tvång och befrielse, kjolen som motstånd och den maskulina kjolen, även kallad manskjolen.
Författarens utgångspunkt: att kläder och kläders genus, vilka de än må vara, är politiska känns som en nödvändig grund att stå på. Bard menar nämligen helt riktigt att klädernas politiska attribut bland annat grundar sig på deras funktion att identifiera (och särskilja!) oss som män och kvinnor. Likt kjolen har byxan varit föremål för vårdnadstvist mellan könen, en utdragen kamp som slutade med en inte helt okomplicerad delad vårdnad. I västvärlden kan nu kvinnor, som tidigare ”förbjöds att klä ut sig till män” välja och vraka bland en uppsjö av det tvåbenta klädesplaggets tjejmodeller.
Den kortkorta varianten av kjolen, som slog igenom på 60-talet och endast fungerade på smala midjor och långa ben, blev en
katalysator för dagens ”förbättrande” av den kvinnliga kroppen. I detta sammanhang användes kjolen ändå för frigörelse, då kvinnor gjorde upp med de tidigare normer om anständighet som reglerade kjollängden. Det skulle vara ok att vara kvinnlig, trots röster som sa att det inte passade sig.
Sanktionerna från moralens väktare lät inte vänta på sig och även många av andra vågens feminister vände sig emot den allt mer utmanande kvinnliga klädedräkten, men av andra anledningar. Stigmatiseringen lever i högsta grad vidare i dagens samhälle som utgår ifrån att kvinnan ska vara lagom sexig och lagom anständig och där utsvävningar straffas. Ett exempel är den barocka uppfattningen att en kvinnas klädsel är av betydelse i ett våldtäktsfall.
Bard använder sig av talande exempel på kvinnliga politiker som överexponeras för sexism om de ser kvinnliga ut, och på populärkulturella förgrundsgestalter så som Madonna som genom sina scenkläder ifrågasätter klädernas symbolik och genus. Men oavsett vilken arena kjolen spelar på (den klassiska, den eleganta, den superkvinnliga, den vintagebaserade eller den sexiga) så är den ett kvinnligt plagg: Män i kjol får ständigt förklara sig och den delade vårdnad som byxan innebär verkar fortfarande en bit bort vad gäller kjolen.
Manliga respektive kvinnliga plagg existerar mycket på grund av att vi lätt ska kunna se skillnad på könen, grundat på uppfattningen att vi är essentiellt olika och därmed behöver behandlas därefter. Uppdelningen av kläderna bevaras dels av dem som styrs av rädslan för att könsskillnaderna ska upphöra och att hela samhället då ska gå under, men även av dem som menar att kvinnor inte ska behöva ge avkall på sin kvinnlighet för att få tillgång till makten. Så vad är kjolen då, är den frigörelse eller är den fängelse? Bard menar att även om kjolen är könad, sexuell och sexistisk så finns det möjlighet till förändring och jag är benägen att hålla med. En förändring som redan har börjat i och med tänjandet på gränserna för den så kallade anständigheten.
Med avstamp i den franska debatten ger sig författaren in på diskussionen om slöjförbudet som sätts i relation till en västerländsk syn på hur kvinnor ska klä sig. Bard konkluderar klarsynt att det är lättare att avslöja grannens könsdiskriminering än sin egen och kommenterar slöjförbudet med orden ”Kan man försvara några kvinnors frihet att välja klädsel genom att begränsa den för andra?”
Boken vinner på att Bard lyckas besvara, eller i alla fall föra intressanta resonemang kring de frågeställningar hon formulerar. Betryggande känns hennes olika perspektiv där västvärldens allvetande ifrågasätts och de annars så vanliga allmängiltiga sanningarna om könen minimeras. Det här är begåvat, underhållande och fullständigt livsviktigt om något som allt för ofta misstas för betydelselöst.