Klassamhället i veckopressen

EN NY BOK. Veckopressen hade en veritabel storhetstid under 1950- och 1960-talen. Många tidningar gick ut i stora upplagor och lästes i såväl slott som koja. Personligen minns jag glädjen över veckans nya tidning (i mitt fall Hemmets Veckotidning), som innehöll mycken spännande läsning för en vetgirig ung flicka. Veckotidningen blev på många sätt en introduktion till vuxenvärlden. I de lättillgängliga artiklarna kunde läsaren intro­duceras i processer och problem som rörde samhället, få kunskap om sina medmänniskors liv och bli underhållen med skvaller från den stora världen. Allt i en lagom blandning.I sin senaste bok undersöker ­medieforskaren Gullan Sköld två veckotidningar och två skribenter. Tidningarna är Vecko-Journalen och Året Runt och skribenterna är Marianne Höök och Thea Oljelund. Skölds bärande tanke är att de bägge tidningarna speglar och reproducerar ett klass- och könsskiktat samhälle, där Vecko-Journalen skildrade adeln, närings­livet och den intellektuella eliten, medan Året Runt uppehöll sig i de breda folklagren bland bönder, arbetare och lägre medelklass.Skribenterna var också mycket olika varandra. Marianne Höök var diplomathustru och ett slags andra vågens feminist med stor förmåga att hålla viss distans till de privilegierade människor hon skildrade. I sina artiklar om övers­tinnor, grevinnor och direktörshustrur drog hon sig inte för att kritisera överklasslivet och dess ­representanter eller föra fram kontroversiella åsikter. Trots att hon själv tillhörde överklassen förblev hon alltså hela sitt liv kritisk gentemot den. Hon var, hävdar Sköld, kvick, bitsk, vass, ironisk och ibland nästan brysk i sitt skrivande.Thea Oljelund däremot, var den intuitivt inkännande reportern som skrev om det enkla folkets vardagsverklighet utifrån folkets eget perspektiv. Hon förfäktade knappast några samhällsomstörtande idéer i sina reportage, vilka oftast spann på temat "från sorg till glädje, från olycka till lycka".Hon kom från en skrivande och läsande familj, men utbildade sig först till hårfrisörska. Som journalist fick hon kämpa mot dåliga ­löner, sexuella trakasserier och ibland usla arbetsförhållanden. Men, påpekar Sköld, Oljelund var en stark och stolt kvinna och gick aldrig in i någon offerroll.I sina artiklar skildrade hon ofta tragiska människoöden och blev därmed det mänskliga reportagets främsta företrädare.Texterna byggdes upp utifrån teman som gemenskap och iden­tifikation och de innehöll ett implicit moraliskt budskap. Detta budskap, menar Sköld, var "att ­lidande och prövningar renar och härdar ett sinnelag och banar väg för en inre harmoni hos den drabbade". Oljelund skildrade de "smås" vardag och framställde dem som hjältar och hjältinnor i det tysta.Höök däremot, rörde sig i en värld där människor knappast behövde hjälp med identifikationen. Direktörshustrur och överstinnor rörde sig hemtamt och säkert i världen av kungamiddagar, Nobelfester och egna 50-årsdagar. De syntes i rätt sällskap, i rätt miljö och rätt tid och behövde inte rättfärdigas på samma sätt som folkflertalet. De hade en given position och Vecko-Journalen hjälpte, genom att rikta sin uppmärksamhet mot dem, till att förstärka denna Den kritik som Höök då och då framförde ledde heller knappast till att ifrågasätta överhetens privilegierade ställning.Skölds bok är en intressant redovisning av hur två på sin tid välkända skribenter och två tidningar speglar sin tid och de ideologier som präglar den. Genom att läsa de två kvinnornas efterlämnade material får hon fram mycken kunskap. Men resultatet blir ändå, efter en ansenlig textmassa, gans­ka magert. Mest återger hon fakta, fakta som dessutom upprepas ­flera gånger. Hon analyserar där­emot inte sina resultat mer på djupet utifrån någon teoretisk ingång.Detta ser jag som en allvarlig brist med boken. Jag hade till exempel önskat att hon utvecklat och tillämpat de Bourdieuinspirerade idéerna om det kulturella och sociala kapitalets betydelse som nu bara omnämns i boken.Inte heller förstår jag varför ­illustrationer helt saknas. Jag skulle gärna sett bilder av originalreportage ur Vecko-Journalen och Året Runt. Sådana illustrationer skulle avsevärt ha höjt läsupplevelsen, men också gett de läsare som inte var med på 1950- och 1960-talen viktig kompletterande information. Den som inte sett den numera avsomnade Vecko-Journalen kan nog Trots en del brister är dock Skölds bok mycket läsvärd och informativ. Dess främsta förtjänst är att den redovisar en så tung empiri i form av originaltexter av Marianne Höök och Thea Oljelund. Läsaren blir i boken välbekant med skribenternas liv och tankar och med deras skilda sätt att uttrycka sig. Höök och Oljelund träder fram och blir levande. Men även om ­boken på det viset är ytterst förtjänstfull, når dess ambition att analysera en tid och ett samhälle inte riktigt ända fram. Det är beklagligt i en annars så väl genomförd studie.